Man TAR SIG ner till havet. Varför? Man vill se vilddjuret i ögonen. Man tar av sig sina jeans, står där och vinglar med en skylande handduk och letar efter rätt ben. Havet varken skrattar eller gråter, det befinner sig denna morgon mitt i sin egen dånande hårdrocksopera. Man kan ingenting säga, utan får bara ställa sin kropp till förfogande, bli en del av pulserandet, låta krafterna ta över och göra saker med en, låta alla havets rockriff dra fram genom en, alla drunknande trumsolon, alla avgrundsvrål.
Frågar du havet något får du alltid samma svar: födelse och död. Inget däremellan. Man föds och man dör. Man kommer till havet och man lämnar det. Fast hos havet sker allt i omvänd ordning: först ser man bara döden, de stora djupen som drar en neråt, suger iväg med en – och först därefter glittrandet i vågorna, blåheten, ytan som ändå föder fram en himmel för kroppen att flyta på.
Varje morgon vid havet kan man gå på upptäcktsfärd bland sina fem sinnen. Ljusets och vattnets närhet och avstånd som blandas huller om buller. Man kan gå där på stranden och lyssna till en öronbedövande dödsföreställning – eller vada ut genom ett stillsamt kluckande hav som inte vill någon enda människa något ont.
Barfotavandringen genom den knaggliga sanden och upp på sandbanken ett femtiotaltal meter ut från land bjuder på en överraskning. Ju längre man går ut i vattnet desto torrare blir man. Centimeter efter centimeter av den nerblötta kroppen friläggs: som en omvänd tidsupplevelse, som om tiden plötsligt vände riktning. Som om livet inte bestod av en vandring ut på allt djupare vatten, inte innebar ett kontinuerligt åldrande, en kontinuerlig process av förtvining, utan också ett tillmötesgående, en föryngring, en återkomst. Som om barndomen kom oss till mötes ur framtiden.
I den sista blicken finns ett avsked till det blåa havet från en plats högt uppe i de spanska bergen. En sista skymt av en blåhet som ger tröst åt ögat. Som till ett land där man fått leva. Ett avsked till en sandbotten som dök upp just i rätt ögonblick när du slungats omkull av vågornas närgångna omfamning. Ett avsked till porten med ljusstrålar som stod och slog där nere på sju meters djup.
