”Vad vi kallar ’ljus’ – skulle det vara detta: att hålla mörker-tanken, lidandesbilden och sorgen tätt, tätt fast: aldrig låta locka sig bort ifrån denna bereddhet, aldrig ut ur detta mörkrets fäste?
Har jag väl rätt till en glädje och ett ljus av annat slag? – känner vi ej i hemlighet så: är där ej en ångest i all vanlig fröjd?”
Passioner emellan (1927)

Ekelunds aforismer tycks uppstå ur kamp. Man kan tänka sig en situation där det dagligen finns mer lättsamma alternativ som lockar, ett till synes gladare liv och en mer avslappnad attityd till livet – men där denna lättsamhet och denna glädje är förrädisk, i alla fall för en känslig natur som Ekelund. Han har glatt vandrat in på dessa breda allfarvägar, med garden sänkt – och blivit rejält bränd. Han vet om dessa fällor som gillras för honom, dessa enklare vägar som livet vill locka in honom på, och han skriver sina aforismer kanske delvis för att påminna sig om farorna, påminna sig om hur saker och ting egentligen hänger ihop.

Att det i den här aforismen är frågan om något slags alkemiskt språkmöte kan man misstänka redan av den egendomliga början: ”Vad vi kallar ’ljus’ – skulle det vara detta”. En egendomligt konstruerad mening! Skriver man om meningen och förkortar får man: ”Ljus skulle kunna vara – att aldrig låta locka sig ut ur mörkrets fäste”. Det låter fortfarande inte helt begripligt enligt gängse språknormer. För att få någon som helst ordning på meningen skulle man få göra om den till: ”För att kunna erfara verkligt ljus får man aldrig låta locka sig ut ur mörkrets fäste”. Då blir meningen mer begriplig, men man har samtidigt tagit bort den spänning som Ekelund byggt in i aforismen: den spända fjäder som ska slunga ljus och mörker samman.

”Att hålla mörker-tanken — tätt, tätt fast”, det skulle paradoxalt nog kunna vara ”ljus”. Det låter misstänkt likt en orwellskt meningslös betydelseskiftning: krig är fred, mörker är ljus. Finns det fog för Ekelunds misstanke om att verkligt ljus faktiskt skulle kunna vara mörker, eller åtminstone kräva mörker? Argumenteringen i just den här aforismen tycks något skral, det ska villigt erkännas. Ekelunds bärande skäl för att ”ljus” skulle bestå i att hålla sig tätt, tätt intill mörkret är dels att det är något som ”bereddheten” kräver, dels att ”all vanlig fröjd” rymmer ”en ångest”.

Vad menar Ekelund med bereddhet? Förmodligen handlar det återigen om att ha garden uppe. Att inte kasta sig handlöst ut i t.ex. glädjekänslor för att sedan, mitt i den största glädjen drabbas av något bakslag. Ekelund tror sig , om man ska följa aforismens innehåll, inte om att klara några bakslag. Och egentligen: han tror kanske inte ens oss människor om att klara några bakslag. Av sin egen vilja till bereddhet tycks han vilja göra en allmän regel, en allmän regel som säger något både om vår mänskliga belägenhet och om själva ljusets natur. Det rena ljuset finns inte. Och den som tror annorlunda lever på en lögn.

Fast Ekelund är sällan ute efter att driva några teser i bevis. Aforismen lämnar inga svar utan består av tre frågor staplade på varandra. Syftet är möjligen att påminna författaren själv (och läsaren) på ett så övertygande sätt som möjligt om mörkrets stora betydelse. Det är en rekapitulering som samtidigt låter språkets motsatser få möta varandra: ljus och mörker, fröjd och ångest. Ekelunds ljus rymmer mörker, men motsatsen gäller också: ljus och glädje hör självklart livet till, för, som Ekelund skriver i en annan aforism: ” De som icke haft respekt och helig känsla för glädjen kan man icke rätt tro på” (Veri Similia, 1916).