Det var inget särskilt som hände. Mer än att vi glömde oss. En tyngd som fattades oss? Dödens tyngd? Närvarons tyngd? Inte riktigt här, inte riktigt dödliga?

Och vi svävade iväg, lyfte över grantopparna, blev gränslöst hårda, brutala, egenmäktiga, omänskliga. Sånt som kan hända.

Förvirrade, hjälplösa sitter vi bland molnen och möter var och en som hälsar oss med grumlig blick. Hur kommer vi tillbaka ner? Det gör vi inte. Men om vi vill? Bara ett regn av stenar kan nu rädda oss!

Eller om vi inte ens försöker. Om vi äntligen slutar försöka. Om vi gör oss av med allt och gör oss alldeles lätta. Då kanske vi långsamt som en fjäder börjar dala neråt och landa i det mänskliga. Som på nytt.