Jag brukar tveka om jag ska ta någon. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om den där känslan av att rollerna blir ombytta: kundvagnen som är ute och går mellan hyllorna med mig istället för tvärtom. Det är en besvärande känsla. Fast de där stora plastkorgarna på hjul är nästan ännu värre, de undviker jag nog också reflexmässigt. Men då skulle jag tro att det snarast handlar om det höga ljudet som de klena plasthjulen ger ifrån sig (av samma anledning undviker jag i det längsta den där typen av kabinväskor på hjul som är så praktiska på flygplatser, men så hopplöst opraktiska på kullerstensgatorna där hotellet man valt ofta ligger – hellre då hålla fast vid ungdomens backpackerstil med ryggsäck och känna sig fri och alternativ i tron att tiden stått still). När jag sedan för tredje eller fjärde gången i följd går och nöter ut högerarmen med den där lilla behändiga plastkorgen utan hjul fylld till bredden, och dessutom får släpa på en förpackningen med toapapper i vänsterhanden, brukar det nästa gång vara dags för en kundvagn.
Vi glider ut som på en scen, kundvagnen och jag. Den är gjord för sitt ändamål och ger knappt ifrån sig något ljud utan svävar liksom över golvet. Och genast uppstår ett behov av att börja fylla vagnen med innehåll. Att alltför länge gå omkring med en tom kundvagn framstår som suspekt. Nej, i med toapapperrullarna bara! Ta inte bara ett paket smör utan två eller tre när du nu ändå har plats! Genast är du mer i samklang med konsumismen. Du har lämnat minimalisternas krets där de går med sina försiktigt lastade plastkorgar tvingade att tänka lite extra på varje vara som de ska fylla sin korg med. Här ska handlas, tycks kundvagnen uttrycka, ivrig med att bli fylld och visa vad den går för! Den är glupsk och glad som en hund av att äntligen få tjäna sin matte eller husse i en nyttig syssla.
Och lika fel ute som du känner dig i städernas ålderdomliga kullterstenskvarter med din enmansorkester till kabinväska, lika ensam och utlämnad ser kundvagnen ut när den påträffas långt från sitt köpcenter ute på något industriområde eller i ett avlägset hyreshusområde, ditforslad av vandaler till ungdomar, får man förmoda. Som en klen och långbent metallfågel, ditflugen från en värld där alla varelser och all växtlighet består av blänkande, galvaniserade nät, står den böjd över en hög med plastsopor. Allt är fel på denna ynkliga varelse, men ändå är det som om den, i all sin avvikelse, fångar hela kvarterets karaktär, ja, som om den står och nynnar på hyreshusområdets egen hymn.
Vad händer sedan? Hur kommer denna djupt deprimerade kundvagn någonsin att kunna återvända till sitt köpcenter? Vem tar hand om den bland alla gängkriminella och hängivet arbetande småbarnsföräldrar i förorten? Kanske den där ordentliga pensionären, till vilken skara du själv snart hör, en tidig morgon får för sig att vandra de där kilometerna tillbaka som värstingungdomarna tog en mörk natt, för att, av humanitära skäl, återbörda kundvagnen till sin flock? Och så slutligen, på alla kundvagnars samlingsplats, utföra det där ihopparandet då galvaniserade metalltrådar på det mest utarmande sättet man kan tänka sig glider in bakifrån på framförvarande vagn och, i en akt av oskyddad kundvagnssex, griper varsamt och stilla runt partnerns höfter i en skramlande omfamning.
