Jag besökte deras rike, fuskcyklande, en smula elförstärkt med lyckans rädsla i bröstet. Det var inte meningen så, men de hade ställt upp sina vägbyggarmonster som sagans drakar skyddandes en vanlig småländsk insjö. Dit skulle jag för att hälsa på i framtiden.  

Det var storslaget, det saknade proportioner. Det krävde någonting större än människan, det gick åt någonting större än det människan kan ge. Deras självklara rättfärdigande, det uppmätta, korrekt avvägda, uppbrutna, nerslagna. I överförd bemärkelse: det tunga, auktoritära och det lätta, levande. Eller: en annan tyngd, en tyngd som väger lätt, men som finns – kontra en lätthet som är tung, och knappt finns, som är overklig. I överförd bemärkelse: ensamheten, faderslösheten, utan tillhörighet, men i ögonblicket, desto mer i ögonblicket, i farten, i mörkret.

Ut på det pågående flygplatsbygget en mörk och regnig höstkväll. Vi bildade en v-formad eskort av mopedburen ungdom. Vi intog startbanan, slog, som travhästar med sulkys en lov längst ner på den blöta asfalten för att vända upp, och sedan som en v-formad eskort av svarta gladiatorer drog vi upp farten på den oändligt breda och långa raksträckan. Leendena som spreds mellan oss betydde erövring inte bara av vuxenvärlden, utan också av den förbjudna marken, mörkret och allt det som var större än vi själva. Så små kände vi oss. 

Fuskcyklandet i soldis mitt på dagen, omgiven av gula vägmaskiner som i vägkanten lagt sprängda stenbumlingar tillrätta som en åker. Oklart var min cykel förväntades ta sig fram. Oklart om det var en annan tidsålder, eller bara en lite blankare värld, större och annorlunda dimensionerad. 

Och där någonstans halkade jag av, bytte liv och blev alldeles lätt. Hamnade på en avfart som bytte skepnad, från en tyngd som vägde lätt men ägde världen – till en lätthet som var tung och förmodligen mindre verklig. Mitt i en kurva blev soldiset snällare, skuggorna tyngre och någonstans där framme stod tvååringen en bit ut i vattnet och kissade.