Kategoriarkiv: Kommentarer till Vilhelm Ekelunds aforismer

Nr 13

”Strunt i bagaget! sa Alexander till Parmenion. Segrar vi, blir det ingen brist på sådant, och dör vi, dör vi utan bagage.
Så har alla födda segrare resonerat. Men kråkan vill inte släppa sina lumpor och ger allt förlorat, om hon skall ge upp dem. Och vad är ställning, rang och anseende och folks prat och meningar annat än lump. Det är bagage, och sådant är världen full av. Men seger är något annat.
De reser genom livet med sitt kära bagage, – tror de, ja! Men det är bagaget som är ute och
reser – med dem.”
Böcker och vandringar (2:a uppl, 1923)

Anspelningar på krigande dyker upp då och då i Ekelunds författarskap på ett sätt som gör att han inte direkt framstår som någon pacifist. Man får väl sätta denna något välvilliga inställning till krig på Ekelunds manlighets- och manbarhetskonto. Det finns ju hos Ekelund en tendens att framhäva det hårda, sträva, kyliga, på det vekas och känslosammas bekostnad. Fast det har i Ekelunds fall förmodligen främst ”själshygieniska” orsaker: han var i grund och botten själv så vek och känslosam att han helt enkelt gick ner sig i det veka, nostalgiska och alltför känslosamma – och därför flydde det.

Här finns dessutom ett starkt samband med en av de tidigare aforismerna, den om icke- ambitionen, om att upptäcka ambitionen att inte ha någon ambition. Frågan är då vad en ambitiös krigsherre som Alexander har i det här sammanhanget att göra? Han om någon hade väl ambitioner som låg långt utanför detta att bara leva och njuta av stunden i en icke- ambition? Man skulle kanske kunna säga att han får låna sitt namn och sin kompromisslösa manlighet till Ekelunds själshygieniska projekt. Vi har en född segrare som Alexander den store på vår sida i kampen mot den småborgerliga futtigheten! Samma radikalitet och samma allvar som Alexander satte upp mot livets hårda villkor ska vi också sätta upp. Och att leva i vår tid och i vår trygga del av världen är lika allvarligt som att befinna sig mitt i ett av Alexanders krigsslag, varken mer eller mindre.

Dessutom kan man tänka sig att själva denna inledande fras – ”Strunt i bagaget!” – har varit lockande för Ekelund att använda sig av i en aforism som turnerar just ordet ”bagage”. Det är en stark och fräck fras som omedelbart markerar var Ekelund själv står i frågan. I grunden är ju detta att strunta i bagaget också en tradition som hör munkväsendet och klosterlivet till, både det västerländska och det österländska, men genom att lägga orden om att strunta i bagaget i en krigsherres mun blir ingången till aforismen öppnare, mer rakryggad snarare än sluten och undergiven. Det är inte ”jag, fattig, syndig människa” som talar, utan en född segrare som för ordet.

Kråkan fyller förstås funktionen att förlöjliga det ängsliga kvarhållandet av bagaget, som i samma mening blir till negativt laddade ”lumpor”. Och för att ytterligare bredda kritiken av
”bagagemänniskorna” definierar Ekelund denna lump även som ”ställning, rang och anseende och folks prat” (vilket på sätt och vis gör Alexander den stores närvaro i aforismen ytterligare problematisk).

Citatet från fältherren Alexander är starkt, men det för samtidigt med sig en värld in i aforismen av både krig och ambitioner som går på tvären mot denna ambitions- och bagagelöshet som aforismen i övrigt predikar. Kanske är det en medveten kollision av världar som Ekelund åstadkommer? Eller kanske han blev bländad av sin beundran för det manligt sträva och storslagna i Alexanders biografi och inte riktigt upptäckte motsättningen? Hur som helst är turnerandet av kritiken mot bagaget så stark att aforismen håller för Alexanders närvaro. I sista strofen ger Ekelund nådastöten till bagagemänniskorna – till vilka han naturligtvis även räknar sig själv: allt han skriver, skriver han till sig själv – när han ställer fram dem inte bara löjliga som envisa kråkor, utan dessutom fullständigt osjälvständiga, i händerna på omvärldens prat, i händerna på tingen runt omkring dem, i händerna på dessa livlösa ting som de samlat på sig som skydd för livet. Med en i 1920-talet begynnande kommersialism kan man inte heller undgå att låta Ekelunds kritik av bagagemänniskorna även gälla som kritik mot kommersialismen, mot hela den mode- och prylvåg som nu nått fram till den senaste ”make-over-vågen” av plastikkirurgi på längden och tvären för att med alla medel skydda sig mot det egna livet och själva det egna enkla levandet. Det är en osjälvständighetsanklagelse som fortfarande träffar. För vem är det som egentligen styr vem? Vi är knappast herrar över vårt prylberoende, vi är knappast oberoende av påverkan från reklam och trender, utan det är ju vid närmare eftertanke alla medier, all information, de bärbara datorerna, mobiltelefonerna och mp3-spelarna som är ute och reser med oss!

Bakom denna radikalitet finns en tanke om att bagaget, prylarna och ambitionerna ställer sig i vägen för själva livet. Att komma utan bagage innebär att få tid över till livet, att inte bli skymd av ångestdämpande surrogatprylar och distraherad av folks tyckande. Att strunta i bagaget innebär att man saknar skyddsnät. Bara den som lämnat allt bagage hemma kan uppleva en plats i fullkomligt utlämnat tillstånd (även om det naturligtvis inte behöver innebära att man bokstavligt talat reser utan bagage). Och det är först i denna sårbarhet, denna utsatthet som livet talar till oss. Att bli ”talad till” ur tomhet och tystnad – det är seger.