trastar

1.
De misslyckade, obegripliga trastarna som böneutropar från alla centralt belägna dungar denna tidiga morgon. Och de hetsiga ilningarna upp och ner längs gatorna i det inre av samhällskroppen.

Vi både väljer och inte väljer det som drar själva märgen ut ur livet. Hundragramstrastarna behövs för att hålla jordens tacktal när de tunga dörrarna slås igen.

2.
Trasten som vänder och vrider, tar ett steg tillbaka, lutar huvudet, upptagen med att hitta det ord som starkt och tydligt ska framföras.

Då gäller det att stanna kvar och invänta tillfället när kvällens öde avgörs: ingen kommer undan, inget levande skonas.

3.
Orden som kommer är inte alltid de helt förväntade, inte alltid de okonstlade eller fastlåsta. Ibland är de nedsänkta i ett annat ljus, ett friare, mer svävande.

Sanningen är inte helt begriplig, den bara händer då och då, kanske när vi minst anar det.

Ibland drar en fågel förbi, en trast, eller bara skuggan av en röst. Mötena måste då avstanna och allt tas om från början.

Sedan, när ingen av oss längre minns hur det hängde ihop kan vi tala mer fritt. Då kan ljuset falla på en vägg i vardagsrummet, och vi kan se det som ett tecken, som en början på en större vilsenhet.

4.
Trastens röst som en kall rök löser upp slingorna av neonfärgat ljus.

Vi har inte mycket tid. Våra döda mödrar väntar i utkanten, alldeles stilla.

En samling vilsna med en så stark förväntan.