Människor, äntligen människor, tänkte vi och rullade in med allt vi hade. Sedan satt jag länge inuti det entoniga pipandet och försökte backa ut ur mig själv. Det var inte lätt.

Ofta var vi tvungna att gå samma väg tillbaka. Länder fanns det gott om, men inget som passade. För att komma bort därifrån fick vi färdas utan kläder genom stadskärnan tätt tryckta mot varandra. 

Det kommer inte att sluta väl, sa du, men vi hade fortfarande verkligheten i sikte. Trasiga släpade vi oss upp för klapperstenen och in under några tomma stavelser som föregående civilisation lämnat efter sig.