Pågående projekt, “Jordens tacktal”: Formuleringar som kortsluts, som leder tillbaka in i sig själva, men som i denna kortslutning på minsta möjliga antal rader kanske ändå har skrapat ihop något av en stämning, en närvaro? Tätt intill det intetsägande, det tveeggade. Ett slut och en början. Ja, det som just nu och för tillfället gick att säga.

Nedanstående ur “Jordens tacktal”