Kvar

Något vill hålla oss kvar, vill få oss att hejda våra steg på väg in i dagsschemat, in i vardagens skeende. I ögonvrån ser jag de frostnupna rosenbuskarna samtidigt som doften av höst slår emot mig. Avloppsbrunnen suckar tungt under sitt cementlock. Sekunderna på morgonen mellan ytterdörren som stängs och bildörren som öppnas är fyllda av avsked. Du ska ingenstans! Du ska vara kvar här kring huset, studera denna gräsmattefläck, invänta dimmans upplösning, hålla koll på gräset som sakta torkar upp av förmiddagssolen. Någon måste bevaka hur trädens skuggor förflyttar sig steglöst, vrider sig runt och stänger och öppnar delar av trädgårdslandet. Någon måste bara vara blick.

Man blir stående en stund med bildörren öppen. Den dystra mörkröda rosen viskar att det här kanske är höstens allra sista dag. De slemmiga svamparna i gräsmattan påstår att de vill slå armarna om dig en sista gång och dimman över det tröskade fältet lockar med striptease och ljusshow när slöjorna ska falla. Man tvekar länge, har egentligen inte tid med sådant här. Men ropen är för starka: man låter sig övermannas, går tillbaka in med bilnyckeln och hamnar till slut med morgontidningen på bänken hos katten.

Och vad händer sedan? Vad händer när klockan passerar det klockslag då du borde vara någon annanstans? Ingenting. Absolut ingenting. Den mörkröda rosen känns inte längre vid sin önskan om att ha dig där – den står insvept i sin egen skönhet och vill dig ingenting alls. Svamparna vänder sig samfällt bort, fullt upptagna med att i sakta mak reda ut de underjordiska trådarna i sitt utbredda mycel. Och dimman går stegvis mot en fullkomligt kontrollerad upplösning, utan något som helst ljusspel. Du är övergiven. Vad hade du här att göra? Nu saknas du istället på det andra stället, dit du aldrig åkte. Nu känner du hur det andra stället ropar på dig. Men det är för sent: idag är du här.

Min mor ringer och beklagar sig för att hon ska ut och resa. Det är en vanlig charterresa och hon har planerat resan länge och väl under stigande entusiasm, men så här dagen före känner hon det som om hon egentligen inte vill iväg. Hon har inget skäl för sin motvilja utan säger bara att hon både vill och inte vill resa. Hennes känsla går att sortera in under kategorin “resfeber“, men vad handlar det egentligen om? Något vill hålla en kvar. Plötsligt blir det man har runt omkring sig viktigt, påtagligt närvarande. Föremålen som till vardags är likgiltiga för en blir när man väl ska lämna dem laddade med kraft. Man hamnar i ett kärleksförhållande till rummet där man suttit på kvällarna framför TV:n, man känner en tacksamhet strömma emot en från bord och stolar. Man kan höra gardinerna viska: snälla, lämna oss inte!

Ibland kan det räcka med att stanna kvar för att resa. Man är hemma när man borde vara borta – och man möter det här hålet efter en själv som man inte visste fanns. Man vandrar runt i ett nytt ljus, med en främmande känsla i det allra mest vardagliga: utstött, men samtidigt levande, uppmärksam. Det är ett möte med icke-varat som inte går att rekonstruera, det måste ske spontant och utan förvarning om man ska lyckas lura sig själv.

Jag går tillbaka in i huset och sätter på tevattnet som om det var något jag gjorde för allra första gången. Sätter mig i köket med tidningen och en intensiv känsla av att befinna mig på fel plats vid rätt tidpunkt, eller, varför inte, på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *