Katten vet

Någon behöver stanna kvar runt huset och hålla ställningarna när människorna hela tiden kommer och går. Någon som kan hålla koll på att huset på förmiddagen vänder den ena sidan till solen – och på eftermiddagen den andra. Inte båda samtidigt och inte i fel ordning. Någon som kan se till att gräset växer som det ska, att skuggorna flyttar sig enligt skuggornas dagliga schema och att buskar och träd följer med så gott det går. Sånt kan man ha katter till. Det är en lagom uppgift för en katt.

Katten är fri att gå lite hur som helst, vilket man också vintertid med spårsnö kan se att den gör. Då kan man plötsligt få en bild av kattens hemlighetsfulla liv: som att hålla en bit papper med osynlig skrift mot en ljuslåga och se skriften framträda. Man kan följa den in i hålan under huset, se hur den sedan tog sig en tur bort till grannens lada. Flera spår samlade på ett och samma ställe med tussar av katthår talar om ett större eller mindre slagsmål. Man kan se hur den omsorgsfullt väljer att gå i sina egna spår tillbaka och då och då också tar hjälp av andra katters spår.

Kattens uppgift är enkel: att samla ihop landskapet, att skapa förbindelser mellan de fyra väderstrecken, mellan träden borta vid stenmuren och grannens lada, mellan en gammal bortslängd cykel i ena änden av ägorna och den igenvuxna hönsgården i den andra. Men också: att vara den som vandrar mellan det främmande och det vardagliga, mellan det vilda och det tama, mellan det ockulta och det självklara.

Det som är kattens styrka, den totala, kroppsliga uppmärksamheten och den stora självständigheten, är också dess svaghet. Försöker man ta katten ut ur hennes landskap får man mellan sätena i bilen en levande charad av begreppet ångest. Ingen kan gestalta begreppet ångest bättre än en katt i en bil. Katten kan inte, som hunden, växla in sin ångest i tillit, den saknar förmåga att luta sig mot människan och bara hoppas på det bästa. Under en tjugo minuters bilfärd hinner katten uppleva lika mycket bilångest i komprimerad form som för människans del spritts ut över mer än ett sekel.

Ibland kan man få något som nästan liknar tillgivenhet från katten. Man hittar en liten stund på morgonen som blivit över, som man upptäcker inte skulle användas till något särskilt. Då kan man gå längst bort i trädgården och sätta sig på en hemmagjord ekbänk. Bara sitta där och titta. Man har gjort något nästan kattlikt, och katten är genast med på noterna, kommer strykande längs vinbärsbuskarna, tar sig stillsamt upp på samma bänk och pressar sig försiktigt mot ena armen. Gesten är visserligen billig, eftersom man råkar vara den som dagligen ger katten mat och av den anledningen kan ha förtjänat lite uppmärksamhet. Men katten sätter sig också där bredvid som om den gärna gemensamt skulle vilja lägga upp planerna för dagen. På vilket sätt ska nu denna dag fördrivas i tomhetens tecken? Hur ska vi bäst gå tillväga för att en hel dag lyckas göra ingenting alls?

Vad det blir av kattens dag får man aldrig veta. Man måste som vanligt hastigt lämna landskapet och trädgården åt dess öde. Kanske ser kattens sommardag helt annorlunda ut än vinterdagen? Man får en känsla av att schamanliknande resor inte är en omöjlighet för katter, kanske till en systerkatt i den grekiska övärlden eller bakåt i tiden till någon keltisk by. Men möjligen är det att göra katten onödigt intressant? Det kunde väl räcka med den här uppenbara konsten att stå ut med fullständigt tomma dagar? För att lyckas få sådant som skuggornas och ljusets samspel att uppfylla en dag krävs ett oerhört mod: som att vandra i dödsriket, som att balansera på randen till en avgrund. Bara katter och mycket små barn kan klara något sådant.

Framåt kvällen har katten gjort ett fullgott dagsverke. Hur gick det med husets och skuggornas förflyttningar? Jodå, här har det hänt en hel del! Husets skugga slet sig nästan genast loss och började treva bland trådgårdsmöblerna, alltmedan solen ovetande vände och vred på rutorna i växthuset. Framåt eftermiddagen öppnade sig ett schakt av mörker över trädgårdslandet och hotade att suga med sig hela växthuset ner i underjorden. Och bara genom ett cirkusnummer som även inbegrep en tur fram och tillbaka till brevlådorna, lyckades katten få allt att hamna rätt till slut. Lagom för att kunna sitta oberörd på verandan och slicka sin päls när bilen svängde in på uppfarten.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *