Nr 14

”Ära är det förhållandet, att känna sig som framtid. Den som ”njuter ära”, han njuter just där han snaskar: i dagssnasket. Ära är alltid ett futurum: kan, som sådant, aldrig bli föremål för ett njutande. Och det är ett djupt ord (som sällan öppnar sig) detta: att dö för äran.”
Det andra ljuset (1935)

Kan man få ut något intressant ur ett så gammaldags och av kungar och krig nertyngt ord som
”ära”? Ekelund gör i alla fall ett försök. Det som lockar honom att försöka är förmodligen just det lite högtravande, högtidliga och samtidigt obestämbara hos ordet. Men det krävs redan från början en total omdisponering av ordet för att det i slutändan ska kunna släppa ifrån sig något av värde: ”Ära är det förhållandet, att känna sig som framtid”, påstår Ekelund. Vad menar han? För det första: hur kan ordet ära vara ett förhållande? Det antyder att det skulle handla om att befinna sig i ett tillstånd. Den gängse betydelsen är annars att den som vinner ära vinner omgivningens beundran, dvs att ära knappast är ett tillstånd som ledsen eller kär eller sorgsen, utan direkt beroende av omgivningens uppfattning. Det är omgivningen som skapar äran, precis som omgivningen kan skapa t ex prestige eller ryktbarhet. Fast Ekelund vill förstås markera att det inte är just den av omgivningen skapade äran som avses. Det finns ett lite svävande drag hos ordet ära – som inte riktigt finns hos ord som prestige och ryktbarhet – som Ekelund vill försöka utnyttja. Genom att göra om ordet ära till ett tillstånd kommer han bort ifrån dess omedelbara beroende av en hyllningskör.

Vad består i så fall detta tillstånd av enligt Ekelund? Jo, ”att känna sig som framtid”. Hm… Hur gör man när man känner sig som framtid? Vad kan Ekelund vara ute efter? Jag tror att
man får gå till en av de ovan citerade aforismerna om ambitionen för att få hjälp att komma vidare: ”Vartill döda sina ambitioner? För sitt välbefinnandes skull? För att gå omkring och må bra? Nej, för at skaffa plats i dig; plats för den enda ambition som duger att leva på, sanningens.” ”Att känna sig som framtid”, det har med de stora värdena i livet att göra, och tanken utgår i så fall ifrån att det finns något sådant som stora, av omgivningen oberoende värden att leva för. Ekelund går här utanför både det själshygieniska perspektivet och den futtiga samtidsberömmelsen. ”Att känna sig som framtid” skulle i så fall kunna översättas med: att leva på (och för) sanningen.

Vad denna sanning som duger att leva på skulle kunna innehålla säger däremot Ekelund inget om i aforismen. Finns det ledtrådar att hämta i andra aforismer? Inte i någon större utsträckning. Trots att Ekelund här tycks sikta bortom det själshygieniska har flertalet aforismer tillkommit i en strävan att komma tillrätta med livet och levandet snarare än att beskriva dess innehåll. Det närmsta man kan komma är väl i så fall Ekelunds envisa tal om ”dagdyrkan”, ”alltid leva – under morgonrodnaden”, att se ”morgonrodnaden i alla ting” etc. Det är för Ekelund ett slags värde som står över och bortom alla värden, detta att ”känna tidens värde” i en mening som betyder ”livsvärde”, det innebär att verkligen vara levande – nästan som ett slags plikt. I detta ligger det en yttersta sanning som för Ekelund duger att leva på. Och ”att känna sig som framtid” blir då att på något sätt vara ett med denna sanning som sträcker sig ut över tiden och in i framtiden. Det är ett slags belöningskänsla som skulle kunna finnas för den som lyckas leva för sanningen. Möjligen har själva utkastet mot framtiden något att göra med Heideggers egendomliga ”i-förväg-framför-sig-varo”. Denna ärofulla känsla av framtid har i alla fall det gemensamt med Heideggers begrepp att den inte tål stillastående. Det är en undflyende känsla som hela tiden måste befinna sig i rörelse för att vara verksam. Så fort rörelsen avstannar förintas känslan. Så fort känslan av ”i-förväg- framför-sig-varo” – som också rymmer ”till-döden-varo” – förnekas, försvinner individen in i mängden, in i alldagligheten, in i ”dagssnasket”. Det rör sig om ett utkast som så att säga går över och bortom eventuella beundrande blickar. Att inte kunna stanna upp och ”njuta äran” är ett pris som den som vill uppnå den verkliga äran måste betala.

”Att dö för äran”, det skulle då närma sig ”att dö för sanningen”, att dö för ”viljan att göra dagen till dag”, att dö för ”morgonrodnaden runt alla ting”. Och Ekelund har med det lyckats i någon mån öppna det gamla högtidliga ordet ”ära” och fått det att rymma något helt annat än den ära som mest bara innehåller en massa beundrande blickar för den som vunnit berömmelse, som bara rymmer den upphöjelse och vördnad som tillkommer en krigsherre som vunnit i ett eller annat fältslag eller en idrottare som vunnit en eller annan medalj. Ekelund kan sägas använda sig av just den högtidlighet och positiva klang som finns kring ordet ära – men han flyttar över ordets kraft till en mer tidlös ära, ett slags livets egen ära. Den kan inte njutas, men man kan dö för den, och därmed också leva för den.

Print Friendly, PDF & Email