Nr 10

”Det rena förhållandet till tystnad är en uppenbaring av en stor bildningsglädjes möjlighet och en levnadsfärd vid denna ledning. Alla ting blir talande i tystnad, och konsten att läsa är konsten att höra – tystnaden. I förhållande till bildning är det ofta de läskunnigaste, läsgirigaste, som är de verkliga analfabeterna.”
Campus et Dies (postumt utg, 1963)

I vår tid är tystnaden satt på undantag. Och det är skönt det, kan någon tycka. Vi har full förståelse för dem som inte tål tystnad. Det är snarast något skumt med dem som säger sig gilla tystnad, något asocialt och verklighetsfrämmande. Åtminstone om vederbörande står på sig och inte bara menar tystnad någon vecka på semestern, eller någon timmes tystnad på kvällen efter jobbet. Fritidstystnad kan vara ok – även om det fortfarande ringer en varningsklocka angående potentiell asocialitet – men fundamental tystnad i den mer centrala delen av allas vår vardag är lite väl mycket begärt, det får nog anses som lite egendomligt av någon att önska sig.

Här handlar det om tystnad och bildning, tystnad och läsande, tystnad och läskunnighet. Ordet bildning används knappast längre, vi talar hellre om kunskap och information. Att bilda sig motsvarar idag antingen att tränga allt djupare in i kunskapen inom ett visst ämne, eller att inhämta information inom ett visst område, att orientera sig och bli orienterad. Vilken roll spelar tystnaden i sådana sammanhang? Påståendet att ”konsten att läsa är konsten att höra – tystnaden” kan vi väl omedelbart gå med på om det handlar om poesi, och kanske i viss mån om det handlar om romaner eller noveller. ”Det är till tystnaden du skall lyssna”, skriver poeten Gunnar Ekelöf, och fortsätter: ”Vad jag har skrivit /är skrivet mellan raderna”(Opus incertum, 1959). Men i den här aforismen är det strängt taget inte bara poesi Ekelund talar om; han talar om bildning, dvs om kunskap och kunskapsbildning.

Varför skulle nu tystnaden spela någon roll i en faktaspäckad text om marknadskrafter eller molekylers transistoriska egenskaper? Vad skulle det innebära att lyssna efter tystnaden i en vetenskaplig avhandling? Eller för den delen i en tidningstext om ett eller annat premiärministerval?

”De läskunnigaste, läsgirigaste”, dvs de som plöjer igenom stora kvantiteter och inte tar sig tid att tänka efter, som inte i läsandet lyssnar efter sina egna tankar, sitt eget inre djup utan bara rusar vidare genom texten.

Vilken typ av bildning skulle man få om tystnaden gavs större utrymme, vilka typer av skolor, vilken typ av vetenskap? Kanske man skulle kunna tala om ett slags tystnadens bromsande effekt som Ekelund gärna skulle se. Ett sätt att upprätthålla en bättre balans mellan kvantitet och kvalitet. Ekelund talar om ”en levnadsfärd vid denna ledning”. Som om bildning borde börja med tystnad snarare än ord.

Vad innebär det att ”alla ting blir talande i tystnad”? Kanske att tingen får komma till tals, att de blir tydligare, mer värdefulla. Mot en fond av tystnad får varje enskilt ting en större kraft, varje enskilt ord lyser fram och får möjlighet att säga oss något. Och den där förmodade tristessen och rastlösheten som skulle uppkomma när allt blir tyst är kanske ett sken, en ovana vid tystnad, en flykt från den verkliga tystnaden – innan vi låtit tystnaden tala.

”När vi har saken det handlar om för våra ögon och en lyhördhet i hjärtat för själva ordet – då lyckas tänkandet”, påstår Heidegger. Det är lyssnandet, lyhördheten som en förutsättning för tänkandet. På ett annat ställe säger Heidegger: ”Vi kommer aldrig till tankarna, det är tankarna som kommer till oss”. Ur tystnaden och lyhördheten, tillbakahållandet uppstår tankarna. Det tycks handla om tillit, att lita till att tystnaden verkligen talar, att tankarna finns där i tystnaden och väntar på att få komma till tals – för den som lyssnar.

Och i det sista, giftiga uttrycket ”de verkliga analfabeterna”, kan man väl inte undgå att tänka på hela vårt informationssamhälle, hela vårt kunskapssamhälle. Läskunnigheten är hög, liksom läsgirigheten – fast vi är fortfarande lika outvecklade och okunniga när det gäller ”att läsa mellan raderna”, att läsa tystnaden, att lyssna efter tankarna bakom. Det finns en omättnad hos den som hoppar över tystnaden, som inte tillåter sig att stillas av kraften i tystnaden.

Print Friendly, PDF & Email