Ekelundkommentar

De punkter i ens liv…

31 mars, 2014

“De punkter i ens liv, där man känt klart – som en uppenbarelse – sin krafts möjlighet, är de avgörande. Det samlar sig kraft om deras minne, och, håller man det minnet i helgd, kan man gripa tillbaka därtill såsom ett samlat förråd. – De betecknar något helt annat än arbetsresultat; och det hör nog också till undantagen att sådana minnen anknyter sig till verkstadsområdet av vår tillvaro. Det ligger över livet likt lärkeklangen över fält.”
(Lyra och Hades (1930))

Det ligga nära till hands att tänka på taoisternas “Wu-wei” när Ekelund påstår att produktivitet, flit och tidens värde egentligen inte har så mycket med arbetsresultat att skaffa. Det är en term som har med icke-aktivitet att göra, icke-handlande, eller ett handlande som inte är ett handlande. “Wu-wei” innebär att släppa taget, att komma i kontakt med en kraft som hör det otvungna, självgående livet till. Det är förstås för oss västerlänningar en egendomligt kryptisk term, men det tycks samtidigt finnas en positiv släktskap mellan denna österländska tanke och Ekelunds tal om att sträva efter brist, att ha tusenfaldig kunskap utan att ha studerat en enda rad och att, som i ovanstående aforism, öppna sig för minnet av en kraft som inte har något alls med handlande och resultat att göra.

För Ekelund är ordet kött. Det betyder å ena sidan att han, som Per Erik Ljung visar i sin avhandling “Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen”, har ett nästan erotiskt förhållande till språket. Ekelund möter de gamla grekernas skrifter som “ord och verser som flugit genom seklerna likt hafsfåglar – på smäckra kroppar i tindrande luft”. Å andra sidan kan man, med detta förhållande till språket som grund, läsa Ekelunds aforismer som ordkompositioner, där formen, den känsla som de enstaka orden, punkterna, talstrecken och den grammatiska ordföljden åstadkommer, kan få spela nästan lika stor roll som innehållet.

Läst endast med tanke på sitt innehåll ger ovanstående aforism ett lite svårgripbart råd om att hålla ett visst minne “i helgd”. Hur går det till? Och vad är det egentligen för minne som ska hållas i helgd? Allt tycks hänga på att man känner igen sig i känslan av “sin krafts möjlighet”. Det är något positivt, så långt kan man förstå, men vad är det egentligen för kraft? Mot slutet ges ett par ledtrådar: “De [punkterna/stunderna] betecknar något helt annat än arbetsresultat”. Vidare har de sällan med “verkstadsområdet av vår tillvaro” att göra. Hur ska man tolka detta?

Man kan mycket väl tänka sig att Ekelunds lite undanglidande sätt att uttrycka saken på görs medvetet: Ekelund vet att blåsa in kraft i sina ord. Genom att halka till en smula på grammatiken, göra en och annan abrupt överklivning och inte ge varje mening sin förväntade fortsättning laddar han aforismen och hindrar oss att landa i första bästa schablon. Så ser livet ut: det är trassligt och spretigt, går sällan ihop och drar sig hela tiden undan en närmare bestämning. Genom att efterlikna livet skänker Ekelund liv åt sin aforism.

Längre än så kommer man förmodligen inte så länge man läser aforismen enbart med intellektet. Men Ekelunds köttsliga förhållande till språket ger oss även rätt att läsa aforismen “känslomässigt”. Läser man aforismen lika mycket med känslan som med intellektet kan den beskrivas som en enda lång antydande förberedelse: den avgörande upplysningen har Ekelund placerat sist.

Hela aforismen skulle kunna läsas som en förberedelse för denna sista mening som liksom släpper loss just den kraft som Ekelund talat om, med en skånsk inbrytning: “lärkeklangen över fält”.

Och orden dessförinnan har bara som syfte att på ett förberedande sätt antyda ett positivt minne: Minns du det? Minns du den där gången då du kände dig så stark? Då du kände en kraft stiga upp inom dig? Kommer du ihåg det? Nej, det hade inget med prestationer att göra, inte den typen av kraft. Nej, inte den gången då du fick så mycket gjort. Inte den gången då du svävade på moln och kände dig så duktig. Nej, det här var bara en rent allmän känsla av lättnad och livskraft, en känsla av att du ville livet, att du ville leva.

Och sedan, när Ekelund genom diverse antydningar stoppat in allt detta i aforismen, när vi tagit oss igenom snårskogen av kraft och minne – då är vi redo för det där öppna fältet, då kan den här kraften som är så svår att beskriva plötsligt ta gestalt i form av “en lärkeklang över fält”. Fortfarande osynlig, eller knappt synlig, som lärkan högt där uppe över fälten, närvarande i form av en klang: så kan möjligheternas minne tänkas, som en befriande samling toner över ett fält.

Om man efter en sådan känslomässig läsning verkligen har “förstått” vad Ekelund talar om, vad det är för minne han avser och hur detta att hålla det “i helgd” skulle gå till, är egentligen mindre viktigt. Man har tagit del av en känsla. Man har färdats genom en snårskog av ord och på ett ungefär förstått vad Ekelund syftar på. Och man har kommit ut till de öppna fälten och fått just den där känslan av befrielse som Ekelund förmodligen avsåg med sin aforism, den känsla som han också ville ge sig själv som en påminnelse om att det faktiskt finns något sådant som ren livslust.

Print Friendly, PDF & Email