Ekelundkommentar

Att icke känna tidens värde…

31 mars, 2014

“Att icke känna tidens värde är den svåraste av alla sjukdomar, ty i den är frön till alla andra.
Den som känner tidens värde är moraliskt oangripbar. Men “tidens värde” betyder livsvärde. Med flit, arbetsresultat osv har det intet att skaffa. Time är verkligen något helt annat än money! De stora tidsekonomerna, vars lov man sjunger överallt, är levande lik; de har kastat allt vad tid är över bord. De är tidlösa, livlösa.”
(Attiskt i fågelperspektiv (1919))

Någon enstaka gång kan det hända att Ekelund vidgar perspektivet från det “själshygieniska” till det civilisationskritiska. Han blir då för det mesta en mycket frän kritiker av det framväxande moderna samhällets avarter. Han såg redan i början av 1900-talet farorna med den moderna världens jagande efter tid, efter konsumtion av upplevelser, och kallar denna oförmåga att värdera tiden för “den svåraste av alla sjukdomar, ty i den är frön till alla andra ” En sjukdom som är frö till alla andra… Hos Ekelunds samtida Franz Kafka är det “otåligheten”: av otålighet blev vi utkastade ur paradiset, och av otålighet hindras vi att återvända dit.

“De stora tidsekonomerna…” bör syfta på Taylor & co, dvs löpande bandets förespråkare som också häcklas i t.ex. Chaplins “Moderna tider”. Förutom löpande bandet införde dessa tidsekonomer tidsstudien där varje arbetares förehavanden granskades i syfte att kontrollera och maximera det arbete som utfördes per tidsenhet. I sin bok “Samtal med Kafka”, som bygger på samtal förda med Kafka i 1910-talets Prag, citerar Gustav Janouch Kafkas syn på Taylorsystemet: “Den mest upphöjda och minst åtkomliga delen av allt skapat, tiden, pressas in i ett nät av orena affärsintressen. Därigenom besudlas och förnedras inte endast skapelsen utan framför allt människan som ingår i denna. Ett sådant tayloriserat liv är en fasansfull förbannelse, ur vilken endast hunger och elände kan växa fram i stället för den önskade rikedomen och vinsten. — Livets löpande band för oss bort någonstans – man vet inte vart. Man är ett ting, ett föremål – inte ett levande väsen.” Den sista meningen pekar tydligt hän mot den “föremålslighet” som filosofen Martin Heidegger nämner som en av grundstenarna både för vetenskapen och för vårt västerländska tänkande i allmänhet. I grund och botten är vi föremål för undersökningar, för experiment, behäftade med de egenskaper som vetenskapen upptäcker och tilldelar oss. Vi är en siffra, eller flera siffror, summan av den statistik som kan samlas in om oss, summan av de observationer som kan göras av oss, av vår kropp, av våra sinnesorgan, av vårt sätt att bete oss. Och bara i andra hand – på ett slags fritidsplan – är vi också personer indragna i komplicerade relationer, alltid i färd med något, på väg i en berättelse. Ett förhållande som Heidegger i sin filosofi helt vänder upp-och-ner på och hävdar att det snarast är vetenskapens föremålslighet som är sekundär och “påhittad”, och att det är livet som berättelse – med människan alltid i en viss stämning, alltid “redan där” – som är det mest grundläggande.

Att känna tidens värde, att kunna värdera tiden, att värdesätta tiden. Men alltså inte så att man ser till att ta vara på tiden och får så mycket som möjligt gjort: “Med flit, arbetsresultat osv har det intet att skaffa”. Vad kan det då handla om? Tidens värde betyder “livsvärde”. Tydligen finns det enligt Ekelund ett samband här mellan tid och liv. Att ta vara på tiden är att ta vara på livet – och att mäta tiden eller sätta ett pris på den är det rakt motsatta: att släcka ut livet.

“Es gibt Zeit”, säger Heidegger. “Det ges tid”. Tiden som gåva. Heidegger utgår här indirekt i sitt tänkande från känslan av att med en hårsmån ha undkommit döden. Ett slags tacksamhet över att överhuvud taget vara vid liv. Det är tänkandets grundfråga: “Varför finns överhuvudtaget det varande och inte snarare intet?” – som bildar fond för tänkandet. Man kan, för att förstå grundstämningen i Heideggers tanke om tiden som gåva, tänka sig in i ödet att ha blivit uppspolad på stranden av ett stort hav. Långsamt vaknar man upp och återvänder till ljuden runt omkring: en röst någonstans långt borta, en fågel som skriar, vind och sol. Sånt som Ekelundläsaren Gunnar Björling var en mästare på att skildra:

Mås och skri och kvitterna över lugnvattenytan; gulnadgräs och tystnad träds skuggor, en hadeston kring strand och hav, och inga ljudslag följer och inga vågor bär dag glider glider, jord, in i din stumhet.

Heidegger, och även indirekt Ekelund, påstår att den uppfattning om tiden som man har i den här typen av välsignade stunder är den djupast möjliga och samtidigt den mest eftersträvansvärda. Det är en tidsuppfattning som hör livet till, som låter skapelsen skapas. Tiden är inte, men det ges tid. Och: jag är inte i tiden utan jag är i viss mån själv tid, en del av skapandet, eller, som Heidegger säger, kanske för att undvika att hamna i teologin, en del av “tilldragelsen” (Ereignis) . Och detta, menar alltså Heidegger, är en mer sann bild av tiden än den av tiden som en rät linje som tidsekonomerna utgår ifrån. Tiden uppstår hela tiden, den tilldrar sig och i tilldragelsen finns en hel värld alltid redan där. Den här mer avskalade och nerkylda tidsuppfattningen som Taylor kommer dragandes med där man bryter ner tiden i enheter och studerar vad som händer per tidsenhet är enligt både Heidegger och Ekelund (och Kafka) direkt livsfientlig.

Problemet är att det är Taylors tidsuppfattning som har tolkningsföreträde. Den uppfattas alltjämt av oss som den mest verkliga, den mest rimliga och när allt kommer omkring som den mest användbara tidsuppfattningen. Genom att se tiden uppstyckad i tidsenheter som det gäller att så väl som möjligt utnyttja får vi ihop vår dag, vår arbetsvecka och vårt liv. Den här andra uppfattningen av tiden som gåva kan vara aldrig så poetisk och tilltalande, men den tillhör trots allt fritidssfären av tillvaron. Det duger inte att komma dragandes med en Björlingdikt vid världens styrelsebord eller i en politisk debatt.

Det är ur detta hopplösa underläge som Ekelund slungar ut sin moraliska oangripbarhet. Det är för att han talar mot ett kompakt bättre vetande som hans förkastelsedom över tidsekonomerna blir så radikal. Och vad är det dessa tidsekonomer anser sig skapa om inte liv? För att kunna leva måste man tillfredsställa basbehoven, och detta gör man förstås bäst genom att skapa effektiva och lönsamma företag som kan ge goda löner. Och ju bättre man förmår att utnyttja tiden, desto bättre går företagen, desto mer pengar kan alla tjäna – och desto rikare liv kan man leva. Sambanden tycks solklara.

Men: “De har kastat allt vad tid är över bord”, säger Ekelund om tidsekonomerna. Dvs: De har kastat allt vad liv är över bord. “De är tidlösa, livlösa.” Skulle det stämma är det verkligen illa. Då lever vi alla i en både tidlös och livlös värld. Och vad spelar det då för roll att vi har täckt basbehoven? Vad har vi för nytta av alla lönsamma företag och alla höga löner om vi samtidigt vandrar omkring som levande lik? Ekelund skulle säkert ha ett och annat att säga om Maslows berömda behovshierarki. Vilka basbehov är det egentligen vi har täckt när livet självt inte ryms i basbehoven?

Print Friendly, PDF & Email