Nr 18

”Att göra en enkel glädjes, enkel renhets beslut – och dess hemlighetsfulla planläggning – till den medelpunkt, som samlar alla dina strävanden och förhoppningar, – och tack vare vilken du överallt kan medtaga dem, överallt ledsagas av dem! Att kring den enkla levnadsdetaljen kyniskt enkelt samla! – Vissa energier nära sig endast i förhållande till tidighet och nybörjan,
– och kanske just de yppersta.
En enda maxim, som leves, är en större rikedom än den mångsidigaste lärdoms- och förståndsbesittning- Ty ett sådant förhållande öppnar förbindelse med hela området av mänsklig nyhets-värld.”
Det andra ljuset (1935)

Här ställer Ekelund lärdomsperspektivet mot mystikerns perspektiv på tillvaron. Enligt lärdomsperspektivet kan bara den ges auktoritet som har verkligt stora kunskaper. Saker och ting är inte enkla utan kräver långa och ingående förklaringar, det krävs åtskilliga års skolgång och mångårig forskning för att kunna säga att man verkligen vet något. Den som inte underkastat sig en stor mängd läsande, en mångårig skolgång, har inte rätt att säga sig veta någonting om någonting. Så lyder den lag som vi i lärdomssamhället lever under. Man kan också notera att Ekelund inte bara vänder sig mot lärdomskulten, utan även mot upphöjandet av förståndet – ”den mångsidigaste lärdoms- och förståndsbesittning” – som garanti för rikedom. Det krävs varken goda kunskaper eller hög intelligens för att uppnå den rikedom Ekelund talar om.

Hos mystikern kan allt rymmas i en enda blick. Och det krävs inte något läsande alls: ”Du är vid källan. Alltid”. En hel filosofi kan, åtminstone för den vise själv, sammanfattas i ett enda ord, en enda maxim. Heidegger, som till viss del delar referenser med Ekelund säger om tänkandet: ”Att tänka handlar om att inskränka sig till en enda tanke, som till slut blir stående som en stjärna på världens himmel”. Det är ett annat sätt att se på kunskap än det traditionellt vetenskapliga: inte som en komplex och utbredd materia med allt större volym – utan som en insikt som i princip ryms i handen.
”Where is the wisdom we have lost to knowledge, where the knowledge we have lost to information”, frågar sig T. S. Eliot i diktsamlingen “The Rock” (1934). Eliot antyder ett förfall från visdom till kunskap och ett ytterligare förfall från kunskap till information, och någonstans på vägen byter också auktoriteten skepnad – från den ordlösa klokheten till den mångordiga informationskompetensen. Ekelunds sympatier finns hos den mest extrema formen av visdom, den som hör mystikerna till och kan sammanfattas i ”en enkel glädjes, en enkel renhets beslut”.

Hur förhåller sig denna form av auktoritet till religionens perspektiv på tillvaron? Skulle man inte på sätt och vis kunna kalla tron på en gud för ”en enda maxim, som leves”? Jo, på sätt och vis. Inom vissa delar av det religiösa livet strävar man onekligen efter att försöka sammanfatta sin känsla och sin tro i en enda sats, ett enda ord. Fast Ekelunds filosofi innehåller betydligt mer av utmaning och mörkersyn och radikalt tvivel än den traditionella västerländska kristendomen. Religionen har dessutom mer sällan det radikalt individuella perspektiv på auktoritet som Ekelund företräder. Inom Ekelunds tankevärld finns knappast några präster eller påvar som kan ”göra jobbet åt en” eller som för den delen fått sin auktoritet till skänks utifrån. Auktoritet i Ekelunds värld hör intimt samman med förmågan att själv vara levande, ”att kring den enkla levnadsdetaljen kyniskt enkelt samla”.

Är Ekelunds perspektiv för den skull mystiskt i den meningen att det är omöjligt att riktigt begripa? Nej, det tror jag inte det behöver vara. Vissa av orden i aforismen ger vägledning till hur Ekelund tänker sig att mystikerns perspektiv på tillvaron fungerar. Viktiga är ord som ”tidighet” och ”nybörjan”. Dessa ord har också en direkt förbindelse till Ekelunds avslutande uttryck ”nyhets-värld”. Fast det handlar knappast om att hålla sig informerad om det senaste som hänt i nyhetsväg från media runt om i världen – trots ordet ”nyhets-värld”. ”Tidighet”, ”nyhets-värld” och ”nybörjan” ska istället ses som begrepp som ligger tätt intill tomheten i tillvaron. Allting börjar med ingenting, och den som vill hålla sig nära detta ”ingenting” bör söka sig till det tidiga, det som ligger nära en början. Tätt intill tomheten syns livet som starkast – som kontrast till den rena tomheten.

Men det rör sig knappast heller om att i tanken hålla sig nära vetenskapens ”Big Bang”; det är inte den typen av början som föresvävar Ekelund. Om man istället tänker sig att livet skapas på nytt hela tiden, att tillvaron till själva sitt väsen är dubbel och innehåller både tomhet och liv där livet dagligen och stundligen förhåller sig till det totala Intet – då är man på rätt väg att förstå Ekelunds nyhetsbegrepp.

Rüdiger Safranski kallar i en essä Martin Heidegger för ”börjandets filosof” och menar med det att han håller sig tätt intill ett slags nystart av den enskildes tänkande. ”Heidegger dyker ned i vissa stämningar”, skriver Safranski, ” på så sätt att han därav vinner en ny, en andra början, en existentiellt förvandlande början”. Heideggers exempel på den typen av förvandlande stämningar är främst ångesten och ledan. I både den obestämbara oron och ångesten som man när som helst kan drabbas av, och i ledan, tristessen, möter vi den stora tomheten. Om vi verkligen vågar oss på att möta den tomhet som finns på botten av dessa stämningar eller känslolägen, kan dessa stämningar leda till att vi paradoxalt nog börjar uppskatta det enklaste enkla, t ex detta att bara finnas till, att möta en ny dag, ta emot solljuset som strömmar in och ljud och dofter. Den mest extrema formen av existentiellt förvandlande stämning som också kan ge en känsla av ”nybörjan” finner man i upplevelser nära döden. Både Ekelund och Heidegger tänker sig ett slags mindre form av nära-döden-upplevelser som kan ge den klarsynte en känsla av ”ny början”, av ”tidighet” och ”nyhets-värld”. Och den ”maxim, som leves”, som Ekelund talar om, skulle kunna vara en av hans egna aforismer som uppmanar till öppenhet för ångesten, för ”mörkertanken”.

Man kan lägga märke till att det hos Ekelund inte bara handlar om att tänka, utan också leva sina tankar. Det som Ekelund indirekt påstår i denna aforism är att det går att reducera all visdom till någonting mycket enkelt, någonting mycket kortfattat. Han menar dessutom att det är ganska praktiskt att försöka göra denna reduktion, eftersom man i denna enda tanke kan samla allt det man innerst inne lever för, och på så sätt egentligen bara behöver dra sig till minnes denna enda tanke för att ha en hel levnadsfilosofi klar för sig.

Man kan också ana en viss kritik mot den visdom, den levnadsfilosofi som tenderar att bli alltmer komplicerad, innehålla alltmer raffinerade distinktioner och alltfler levnadsregler att följa. Kanske också en kritik mot den som sprider en massa kloka ord kring sig och håller sig med en mängd maximer i teorin, men inte riktigt följer en enda av dessa. Håll inte på och producera en massa levnadsvisdom, prata inte så mycket om hur man ska leva, tycks Ekelund mena, utan lev istället! Försök att åtminstone hålla fast vid och iscensätt en enda av alla dina levnadsmaximer, så uppnår du något som är mycket större än den som genom idoga studier lyckas bli expert inom någon speciell disciplin, den som genom mycket kunskap och lärdom och information alltid har relevanta fakta att meddela.

Print Friendly, PDF & Email