Ekelundkommentar

Det finns saknad…

31 mars, 2014

”Det finns saknad, från vars sting ej annan förlösning ges än den, att skaffa spelgrund, fri och klar i livets grund – för denna saknad just. Och det gör man sällan bättre början till, än därmed, att man för sin stora saknads skull underkastar sig mången – liten saknad.

Överallt, där en kostlig musik har tagit möjlighet hos en människa, där har också det kostbart hemliga förhållandet erfarits, att det finns en klarhet av saknad, vari människan tycks förena sig med innersta livsharmonin själv.”

Det andra ljuset (1935)

 Ekelund skriver in sig i en historia av saknad, av brist, hunger, askes. Det är Karin Boyes icke-mättnad och törst, outsidern Ekelöfs brist, Paul Celans hungerljus och Lars Noréns saknad. Vad betyder denna saknad? Varför är man överhuvud taget som konstnär och poet ute efter att öka och bejaka saknaden, bristen? Är det bara ett konstnärspåhitt, en roll man spelar? Eller är det ett verktyg, en medveten strategi, en självvald hunger för att kunna ta över befälet över den egna kroppen, den egna personen och slippa bli kastad runt av affekter och lidelser?

Det finns ett drag av renhetssträvan hos Ekelund, han vill göra sig av med mycket, stå enkel och ren och fri, befriad från affekternas insnärjande krafter, befriad från mänskliga ambitioner. Det är en överlevnadsstrategi: det handlar helt enkelt om att överleva känslomässigt från en dag till nästa.

Men saknaden rymmer något mer. Genom att istället titta närmare på vad alternativet, mättnaden, tillfredställelsen, innebär, kan man bättre förstå vad som ryms i bejakandet av saknaden. I mättnaden är man värnlös, man är ouppmärksam, slö, exponerad för diverse frestelser och inriktad på att följa minsta motståndets lag. Bejakandet av hungern höjer beredskapen som ett skydd mot affekterna. Fast Ekelunds inställning till affekterna är inte enbart exkluderande. Han är i grunden livsbejakande och ser också livskraften i affekterna. Det handlar för Ekelund i första hand om att slippa kastas runt av affekterna, att slippa ryckas med i omåttlig glädje för att i nästa stund överfallas av den djupaste sorg, att slippa bli ett rov för omåttlig längtan etc. – sådant klarar inte hans svaga karaktär. I den bejakade hungern och saknaden finns en förberedelse för smärta, en beredskap för sorg, en distans till affekternas herravälde. Ekelund talar i en annan aforism om att inte utplåna affekterna, men hålla dem på avstånd, känna närvaron av dem “som ett stormmoln på avstånd, ett hot, ett skrämmande som man ej låter förlama sig av, accepterar som fait accompli och begagnar sig av som en fin bris”.

Det finns i mättnaden en liknöjdhet, ett inbäddande och en onåbarhet. Man gömmer sig undan sin egen död, sin egen existentiella ångest och går upp i mängden, i den vardag som bara flyter på. Det är ett tillstånd som ytterst liknar ett slags zombietillvaro, som att gå omkring som levande död. Man känner och tänker fortfarande, skrattar och gråter fortfarande, men utan att ha riktig kontakt med sig själv, med sitt eget inre – inbäddad i ett slags skyddande hölje som hämtar näring ur sociala intriger, ur lättsamt prat, ur nyfikenhet, skvaller, ett flöde av distraherande mediabrus etc. Baksidan av denna mättnad – som förstås inte behöver bestå i fysisk mättnad – är ofullkomligheten, skentillvaron, onåbarheten. Vem är man onåbar för? Vem gömmer man sig för? För livet självt, för det enkla livet, dofterna, rösterna, ögonkasten, ljusets skiftningar – sådant som “den goda dagen” byggs upp av och sådant som bristen och saknaden tvärtom gör en extra uppmärksam på.

Saknaden har dessutom ett försteg framför mättnaden: den sammanfaller med tillvaron själv, “med innersta livsharmonin själv”. Tillvaron består i grunden inte av mättnad, utan av saknad. Livet går, försvinner, lämnas bakom oss. – “livet är en oresonlig historia”, säger Ekelund på ett annat ställe. Han talar om “den djupa motsägelsen hos livets karaktär, själva det demoniskt absurda”. Vi mister ständigt en del av livet, får något som genast tas ifrån oss. Därför, och endast därför, kan Ekelund säga att “det finns en klarhet av saknad, vari människan tycks förena sig med innersta livsharmonin själv”. Att på detta sätt förena sig med livets karaktär blir också till ett försvar för bejakandet av saknaden. Och denna “kostliga musik”, detta “kostbart hemliga förhållande”, denna “klarhet av saknad” och den “innersta livsharmonin” – är positiva uttryck för en bejakad förlust. “En klarhet av saknad”, det kan knappast vara något annat än just den där nåbarheten, den där känslan av verkligt liv, tätt intill den totala bristen, tätt intill tomheten, där det enkla blir mycket nog, där vi verkligen möter ljuset, rösterna, dofterna och hamnar i det där “mötets hemlighet” som poeten Paul Celan talar om som “diktens ort”.

Då är vi tillbaka i ett produktivt sinnestillstånd, en stämning som enligt Ekelund är själva förutsättningen både för att leva och att skapa. I allt sitt inåtvända sysslande med sig själv och sin själshygien som också rymmer så mycket frustration och inskränkt tänkande, kan man hos Ekelund hitta de allra klaraste källsprången, den allra skarpaste kritiken mot vårt västerländska sätt att leva och ett av de tyngsta angreppen mot vårt upphöjande av arbetsflit och resultattänkande som formulerats på svenska språket.

Print Friendly, PDF & Email