Nr 2

”Den produktiva levnadsmaximen: var övertygad om, att du vet icke en tusendel av vad du i grunden vet. I grunden. Du är vid källan. Alltid. Din själ är ju öppen åt evigheten – så snart den vill.”
(Böcker och vandringar (1910))

Det här är en aforism som ger uttryck för en för vårt samhälle och vår kultur ovanlig syn på kunskap: inte som något man erövrar genom hårt arbete – utan som något man redan har. Det låter provocerande. Kan detta med ”en tusendel av vad du i grunden vet” ha något med hjärnforskarnas tal om att vi bara använder en bråkdel av vår hjärnkapacitet att göra? Knappast. Uttrycket ”Din själ är ju öppen åt evigheten” pekar snarare åt religionens håll. Fast frågan är vilken religion?

Ekelund lånar ordet ”produktiv” från industrin som ett exakt uttryck för kraft och växande, dvs han väljer att bruka ett kraftuttryck som dagens människor förstår. Fast det handlar inte om hög produktivitet vad gäller tillverkning av en eller annan produkt. Utan: “Den produktiva levnadsmaximen” = den maxim som sätter dig i rörelse och fyller dig med kraft, som gör dig i stånd att verkligen leva.

Vad skulle det kunna vara för maxim som åstadkommer detta? Den centrala bilden i den här aforismen är den av en källa, en porlande frisk källa vars existens vi måste upptäcka på nytt och på nytt. “Du är vid källan. Alltid.” Vi måste upptäcka att vi redan är där. I “Boken om Tao” heter det med en liknande formulering: “Utan att blicka ut genom fönstret kan vi skåda himlens Tao”.

Kanske är det detta som gör att Ekelunds aforism inger kraft och hopp? Den är skriven för den som likt Ekelund själv har känt sig ganska vilsen i en kravfylld värld: ju mer man lär sig, desto mindre vet man – desto mer förstår man vad man inte vet. Man kan aldrig lära sig tillräckligt om något, informationen sköljer över oss och man kan lätt bli förvirrad och inte riktigt greppa varken den eller sitt eget liv.

Vi har en tendens att förlägga kunskap både om vår omvärld och om oss själva någon annanstans, “där borta”, utom räckhåll. Vi är dessutom uppvuxna med mål att kämpa för och en tanke om att man måste göra sig förtjänt av en viss position genom hårt arbete. Att bara vara där, vid källan, helt utan att ha kämpat sig dit, utan att ha gått stegvis igenom en skola och utan att stegvis ha stigit i graderna – det är inte helt i sin ordning.

Vad består källan av? Tusenfaldig vetskap. Om vad då? Det säger aforismen ingenting om, men man kan kanske våga sig på en gissning. Vetskap om livet, kanske? Vetskap om vad livet handlar om, hur ett liv bäst ska levas, eller hur just ditt liv bäst ska levas?

Ekelund hittar i aforismen en genväg. Med några få ord om att vi inte vet en tusendel av vad vi i grunden vet tar han en väg tvärs över och placerar vår högst egna allvetande källa mitt i oss själva. Aforismen har en mycket medvetet uppbyggd struktur där de kursiverade orden “I grunden” bildar mittpunkt. Just i dessa ord lyser källan. De utgör dessutom en positionsbestämning för källans placering: mitt i oss själva. Dessa ord “I grunden” blir just den öppning åt evigheten som Ekelund strax därefter nämner, en öppning som motsvaras av en källas öppning upp mot himlavalvet.

Aforismen beskriver en upplevelse som ligger nära det religiösa – fast häri ligger samtidigt en fara. Själens öppning åt evigheten är, som uttryck betraktat, farligt nära en öppning mot den kristna Guden. Men samtidigt ljusår ifrån. Här finns inte vår västerländska religions förlitande på högre makter, här finns ingen kristusgestalt som man förväntas vända sig mot eller känna i sitt inre. Det handlar bara om dig själv. Aforismens styrka ligger just i motsägelsen mellan individens förmenta okunskap i en informationstät värld, människans totala vilsenhet – och den latenta, fullständiga kunskapen i den egna kroppen, i den egna själen. Men denna kunskap är fortfarande bara en källa, en alldeles tom och ren källa som inte säger något om någonting – men paradoxalt nog rymmer tusenfaldig kunskap – som i aforismen står fri från alla religioner, med direktförbindelse bara till “evigheten”. Kanske är det i aforismen i själva verket närmare till sagans livgivande källa än till religionens evighet, närmare till sagans översinnliga allkunskap än till vår tids mångfaldiga kunskap?

“Din själ är ju öppen åt evigheten – så snart den vill”. “… så snart den vill”, inte så snart du vill. Det är en viss skillnad. Ändå skulle det alltså räcka med tillräckligt stark vilja för att nå denna allvetande källa och ställa sig “öppen åt evigheten”. Problemet är att det är själen som ska öppnas – hur går det till? Det är väl just det Ekelunds hela författarskap handlar om: att öppna själen åt evigheten. Aforismen inger hopp och säger att det är fullt möjligt, att vetskapen finns inom dig själv, att du går runt med en källa som är öppen åt evigheten. Och med den rätta, blixtlika övertygelsen och viljan kan du få – som i aforismen – en glimt av att det faktiskt förhåller sig så. I den mån aforismen har fungerat och du har fått kontakt med källan i grunden, vet du också något om hur själen kan öppnas.

Och frågan är då om denna evighet inte också är släkt med tomheten? “Din själ är ju öppen åt tomheten – så snart den vill”. Då är vi i så fall tillbaka vid bejakandet av bristen som metod, vid bejakandet av tomheten, vid tänkandets grundfråga – och Ekelunds evighet skulle med en sådan läsning kunna vara ett positivt uttryck för den skapande tomheten.

Print Friendly, PDF & Email