Nr 1

”Konsten är en perversitet säger filistern. Det normala är ju hans egen feta borgartillfredsställelse. Det produktiva kommer ur brist. Ja – det produktiva kommer ur den geniala förmågan att alltid känna brist, att hellre ha hela helvetet i sitt bröst och skapandets jubelångest än vara lycklig.”
(Antikt ideal (1911))

Att vara produktiv är för Ekelund något självklart positivt, men märkligt nog kan detta att vara produktiv i Ekelunds värld innebära att bara finnas till, utan att till synes åstadkomma någonting alls som skulle kunna kallas för en produkt. Man åstadkommer helt enkelt ett liv, det är produkten. Och ju mer levande, desto mer produktiv. I den postumt utgivna samlingen självbiografiska anteckningar, “Hemkomst och flykt”, skriver Ekelund apropå flit: “‘Flit!’ För mig ställer sig saken så, att hvar stund jag är lugn betraktar jag som en vinst. Är jag klar och ren, är jag flitig – om jag också bara står och tittar ut genom fönstret.”

Att bara vilja leva utan att göra något “riktigt”, det är för oss svårt att förstå – och då sätter vi dit stämpeln “mystiker”. Att bara vilja leva framstår som mystiskt. Den här synen på produktivitet – och flit – placerar Ekelund hos mystikerna i en tradition tillsammans med bland andra Mäster Eckhart. Men det är förstås utifrån vår västerländska synvinkel. Ekelund går inte självmant in i fållan “mystiker” utan utmanar vår begreppsvärld genom att ta ordet produktivitet och använda det efter sina preferenser. “Mystikens öfverensstämmande med villkoren för produktivitet, för andligt lif: detta är, eller skulle vara, min egentliga ställning, principen för mina bemödanden, i studier, lif och dikt”, skriver Ekelund.

Kanske Ekelund vill undersöka om produktivitetsbegreppet tål att vidgas till att omfatta något mer och annorlunda än det vi vanligen menar med produktivitet? Kan man använda det med syftning på detta “att verkligen leva” som en produkt? Det är ett direkt underkännande av en av grundstenarna i vårt samhälle. Helst vill vi att mystikern ställer sig med ryggen åt oss, självmant drar sig undan i avskildhet och låter oss som väljer att producera verkliga produkter ta hand om verklighetsbegreppet. Det är här hos oss i produktionen som verkligheten skapas, det är vi som lever i den verkliga världen. Men Ekelund bejakar mystikerns icke-handlande, samtidigt som han håller dörren öppen för en annan syn på produktivitet, en annan syn på värde och tid.

Hur blir man produktiv i Ekelunds mening? Hur håller man sig verkligt levande? Vilka mekanismer är verksamma här? Vilka hot mot den verkliga produktiviteten kan man spåra? Det här är frågor som livet igenom intresserar Ekelund. Med aforismens hjälp försöker han hitta formuleringar som kan sätta fingret på produktivitetens källa, som kan iscensätta verklig livfullhet.

Liksom många andra konstnärligt verksamma människor anade Ekelund ett samband mellan brist och produktivitet. Man kan tänka på Karin Boyes ord om “den mätta dagen” som paradoxalt nog skulle vara sämre, mindre, än “en dag av törst”. Gunnar Ekelöf talar i sin essä “En outsiders väg” från 1940-talet om “människor som är födda till brist, som alltid kommer att ha en känsla av att någonting väsentligt fattas och ett begär att göra sig av med allt det oväsentliga för att lättare kunna ta reda på detta något”. Och Ekelöf tillägger: “Brist i denna, allmännare bemärkelse är den enda jordmån på vilken konstnärligt arbete kan växa.”

I den bejakade bristen och saknaden finns en djärvhet och ett mod som kan få undret att ske, ur denna bejakade tomhet kan en intensiv närvaro komma oss tillmötes. Och omvänt: i överflödet gömmer vi oss för livet, i den alltför stora tryggheten, i det välordnade, borgerliga livet kan visserligen finnas en “lycka”, men vägen till verklig närvaro, till omedelbar uppskattning av ögonblicket är längre och svårare.

Från de flestas synvinkel är denna strävan efter brist rena galenskapen – “Konsten är en perversitet säger filistern” – naturligtvis, eftersom den vanliga medborgaren just eftersträvar trygghet och tillfredställelse.

Problemet med bristen är att denna känsla är svårfångad och av människan själv ständigt motarbetas. Att känna brist upplevs förmodligen innerst inne av alla människor som en perversitet. Det är inte helt normalt att gå omkring och försöka känna brist när man istället kan försöka skapa trygghet runt omkring sig. Det blir en ständig kamp att försöka undvika borgartillfredsställelsen och istället uppnå känslan av brist, att inte luras tillbaka in i overksam tillfredställelse. Ekelunds aforism är skriven som för att påminna honom själv om bristens nödvändighet, han känner kanske ett slags inre hot att själv dras tillbaka in i trygghetstänkande och bedrägligt lugn och därav, möjligen, den lite hätska tonen. Fast den undertryckta ilskan som man kan ana i aforismen kommer naturligtvis också av att outsidern Ekelund i viss mån känner sig hotad till det yttre av borgarens nedvärderande blickar. Ekelund försöker med aforismen vända på begreppen och få det till att det i själva verket är borgaren som är improduktiv och overksam, och konstnären är den som verkligen lever och gör något.

Ordet produktivitet får i Ekelunds aforism bära upp det positiva, det eftersträvansvärda. Men hur skulle en strävan efter brist kunna leda till produktivitet, till aktivitet och livslust? Blir vi inte snarast deprimerade av brist och saknad? Var finns kopplingen mellan brist och produktivitet? Kanske nyckeln ligger just i att bejaka bristen, istället för att fly den? Vad är brist om inte ett slags tomhet? Att eftersträva tomhet och därur hämta kraft och samlad närvaro är något som utförs dagligen av zenbuddister världen över. Man sitter en stund i den tidiga gryningen och tänker på ingenting, låter bara andning och tankar komma och gå. Att nollställa sig och nå kontakt med tomheten, med det som inte finns, med icke-varat. För zenbuddhisten är tomheten det skapande elementet, den viktigaste delen av all aktivitet och alla ting. I “Boken om Tao”, som också är relevant för zenbuddister eftersom den japanska zenbuddismen är en vidareutveckling av den kinesiska taoismen, kan man läsa: “Trettio ekrar förenas i hjulets nav/ det är hålet i mitten som gör det användbart. Forma lera till ett kärl/ det är tomrummet som gör det användbart./ Skär till dörrar och fönster på huset/ det är hålen som gör det användbart.// Därför kommer värdet av vad som är där/ men nyttan av vad som inte är där.”

Ur denna kontakt med intigheten blir det lilla man har omkring sig mycket nog. Plötsligt kan man nå kontakt med en känsla av att bara finnas till som är mycket nog. Och man sätts i rörelse, får lust att leva och ett produktivt sinnelag i Ekelunds mening.

Men kan vi verkligen kalla borgartillfredsställelsen för overksam? Utför inte borgaren ofta verkliga stordåd i sin strävan efter trygghet? Är det inte denna strävan efter trygghet som bygger städer, skolor och sjukhus och för mänskligheten framåt? Jo, kanske, men liksom Ekelunds “produktivitet” inte i första hand har med arbetsresultat att göra, har inte heller ordet “overksam” med brist på arbetsresultat att göra. Ekelund kan indirekt påstå att borgaren inte är produktiv – och alltså overksam – bara för att han med detta syftar på en speciell form av produktivitet, av verksamhet. Nämligen att verkligen leva. Lever gör den som befinner sig i brist, det vill säga i tomhetens omedelbara närhet. Att verkligen leva är att föra dagen över från tomheten, från icke-varandet, in i det varande. Det är förmodligen vad Ekelund syftar på med verksamhet och produktivitet – och i det avseendet är borgaren i all sin tillfredställda lycka overksam.

Att verkligen vara, att verkligen leva och ge liv – då kan t.o.m. lyckan komma i andra hand och man kan komma att föredra “skapandets jubelångest” framför denna feta “borgartillfredsställelse”.

Print Friendly, PDF & Email