”Denna sak och dessa ord har jag glömt – nu. Jag vet nog var jag skulle finna dem, vet nog var jag skulle ’se efter’. Men jag vet också att denna sak och dessa ord står inskrivna i min natur, och att i det ögonblick min levnadshållning kommit i höjd med dem, då blir skriften synlig; – och att detta i själva verket är enda sättet att verkligen se efter. Ty vad man i böcker läst, det har man likväl icke läst i böcker: det blev läst in fonte, – i källan av natur.”
Spår och tecken (1930)

”Av många böcker magrar man, av få blir man fullblodig i anden”, påstår Ekelund, och han fullföljer därmed en tradition av intellektuellas skepsis mot böcker och det skrivna ordet som går tillbaka ända till Platon. Även C.J.L. Almqvist uttryckte en viss tveksamhet mot böcker och allmän bildning: ”För nykomlingen på levnadens stig finnas biblioteker, fulla av visdom och behag: men för den, som hunnit till branterna, där hjärtat brister och ett stort oskrymtat krav gör sig gällande, finnes knappt en rad.” Ekelunds samtida Rainer Maria Rilke hade genom sitt kringflackande liv svårt att frakta runt böcker i någon större omfattning. Men Rilke sa sig bara egentligen behöva en handfull böcker i sitt bibliotek och han nämner förutom bibeln ett par böcker av den danske favoriten J.P. Jacobsen.

Någon vän av bildning i allmänhet tycks Ekelund inte ha varit. En större kvantitet böcker skymde nog snarast synfältet och gjorde det svårare att orientera sig. Liksom sin samtida Franz Kafka ville han sila i strömmen av böcker och bara släppa igenom de böcker som verkligen hade förmåga att ”röra vid anden”. Kafka talar om att ”vad vi behöver är böcker som drabbar oss som en smärtsam olycka”, och han fortsätter: ”En bok måste vara yxan för den frusna sjön inom oss”. Ekelund nämner i en aforism den goda boken som ”en god storm: jämn, stark, ihållig, med en djup brusande afton”.

Det går kanske en skiljelinje i samhället mellan å ena sidan de som förespråkar allmänbildningens goda – och de som liksom Ekelund snarast ser en fara i att bildning i allmänhet och böcker och bokläsning i sig görs till något gott utan hänsyn till innehåll. Nu var förstås Ekelund så långt ifrån en kommunal- eller skolpolitiker man kan komma och hans argumentering mot förslappad bokläsning utgick bara från hans egna preferenser, från det som var bra eller dåligt för just honom själv.

En annan skiljelinje kan sägas gå mellan de som ansluter sig till det allmänna folkliga föraktet för det skrivna ordet som något självklart underlägset den praktiska erfarenheten – och de som trots allt vill hävda att något man läser kan förändra ens liv. För Ekelund kunde hans intresse och behov av alla sina husgudar kanske utgöra ett problem? Är han verkligen beroende av att dagligen läsa sin Goethe, sin Platen, sin Emerson etc., eller skulle han klara sig utan dem? Lever han bara i denna litterära värld som parasit på sina husgudar? Hur förhåller sig över huvud taget den litterära världen till den som inte tar omvägen över det skrivna ordet? Om detta handlar ovanstående aforism och den blir samtidigt en kommentar till Ekelunds egna aforismers förhållande till ”livet”.

Ekelund målar upp en situation där han plötsligt känner ett behov av att slå upp ett eller annat visdomsord (förmodar jag att det är), och han kan inte just då hitta boken eller stället med just den sökta frasen. Kanske han då kommer på tanken att det ligger en viss svaghet i detta att vara beroende av några ord från någon, en viss ömklighet i att inte kunna leva utan just de där orden från just den eller den husguden? – Klarar jag mig verkligen inte utan de där orden? Måste jag ha dem här just nu? Och han kommer fram till att det väl egentligen handlar om att istället lyssna inåt mot sitt eget innersta: ”dessa ord står inskrivna i min natur”. I den mån han verkligen läst, förstått och på djupet tagit intryck av orden bär han dem med sig – och det där med att slå upp dem kanske i själva verket var ett slags bekvämlighet för att slippa lyssna inåt, slippa ”höja sin levnadshållning”? Och då handlar det nog inte längre om just den eller den frasen, just de orden, utan mer om en allmän känsla eller insikt som den författarens fras lyckades förmedla. ”då blir skriften synlig” ska förmodligen inte tolkas bokstavligt, utan ses som att man genom att lyssna inåt kan komma i besittning av den insikt som den för tillfället glömda ordalydelsen förmedlade.

Erfarenheten hos Ekelund om att det förhåller sig på det här sättet med det han verkligen läst och tagit intryck av, beskriver också en växelverkan mellan det skrivna ordet och den egna läsande personen. Att något man har läst kan skrivas in i ens natur rör vid samma viktiga tillit som i frasen: ”Du är vid källan. Alltid” – och: ”du vet icke en tusendel av vad du i grunden vet”. Då blir också sista meningens paradox om bokläsande mer begriplig: ”Ty vad man i böcker läst, det har man likväl icke läst i böcker”. Det handlar om det man verkligen har läst i böcker, vad man i böcker verkligen på djupet har insett och tagit till sig av – det som skrivits in i ens natur. Som om den verkligt läsande öppnade en port till sitt inre, till sin natur, och lät det verkligt lästa införlivas med denna sin inre natur. Det man har läst i böcker på detta sätt har man inte bara tagit del av som vilken inläst information som helst – ”det har man likväl icke läst i böcker” – utan man har låtit hela ens person bli indränkt av det lästa.

Och Ekelund för det hela ett steg till: ”det blev läst in fonte, – i källan av natur”. Inte nog med att du låter din inre natur bli präglad av det lästa – det du har läst är också natur! Som ett sätt att lösa konflikten mellan praktisk erfarenhet och bokläsande. Du läser rakt ”i källan av natur” och det lästa går rakt in i din natur. De skrivna orden är ett mellanled som upplöses i
”natur”. Ekelund hävdar förstås inte att det är så bokläsande i allmänhet går till, utan detta är då bara en yttersta möjlighet som gäller för optimalt läsande av det djupast sagda och under vissa, särskilt gynnsamma omständigheter. Men det är ett möjligt läsande! Och det är nog inte ett alltför djärvt antagande att Ekelund kunde tänka så om sina egna aforismer när de fungerar som bäst. För den som verkligen läser Ekelunds aforismer är det inte frågan om en beskrivning av en viss livsfilosofi, eller ens en viss insikt eller kunskap, utan mer som om aforismens ord förmår röja ett verkligt förhållande, som om de drog bort en slöja och uppenbarade källan.

Och kanske det i så fall i detta sätt att läsa finns något slags självsanering, kanske det bara är det renaste, det som verkligen är källan, som tar vägen in i din egen natur, bortom Ekelunds egna trauman och bindningar? Kanske det finns ett slags gemensamt rörande vid den rena källan som Ekelunds aforismer alldeles oberoende av sin upphovsman i vissa, särskilt gynnsamma stunder lyckas uppnå? Man behöver inte alltid slå upp just den där aforismen igen, utan kan lyssna inåt och komma i nivå med aforismens insikt – och vara vid källan, alltid.