Natur

Det ligger i ordet natur, alltsedan romarnas ”natura”, en antydan om någonting skilt från människan. Kultur står mot natur. Kulturen är mänsklig – naturen är djurisk, eller fylld av växter och djur. Uttrycket “gå ut i naturen“ blir i en värld som inte skiljer på kultur och natur absurt. Hur kan man gå ut i något man redan är i? Och: varför skulle inte naturen vara kulturell? Å andra sidan skulle förmodligen uttrycket “allt är natur“ inte heller fallit Heidegger helt på läppen. I det senare fallet blir det sant mänskliga bortglömt och degraderat. I valet mellan natur och kultur måste Heidegger välja både-och – eller inget alls.

I stora drag finns det dock en tydligare koppling till naturen hos Heidegger än hos de flesta andra av samtidens tänkare och filosofer. Man måste ändå säga att naturen på ett eller annat sätt letar sig in i Heideggers tal om “boendet på jorden“, i “fyrhetens spegelspel“, i “hägnandet“ och “skonandet“, uttryck som inte har någon motsvarighet hos en Sartre eller en Wittgenstein eller ännu mindre hos en Russell. Fast det handlar knappast om ekologi eller ens ekosofi. Spegelspelet mellan de fyra: jord, himmel, gudar och dödliga är inget samspel mellan arter i naturen på väg mot balans. Djur och växter ryms visserligen inom uttrycket “jord“ och vädrets makter med årets växlingar liksom sol, måne och stjärnor ryms inom uttrycket “himmel“, och när det gäller gudarna påpekar Heidegger att det inom detta begrepp ryms såväl det gudomligas möjliga närvaro som det gudomligas och Guds faktiska frånvaro. Men spegelspelet har inget med näringskedjor eller samspel mellan arter att göra. Det handlar mer om ett spel mellan olika stämningar. Det jordiska, det himmelska, det gudomliga och det mänskliga är stämningar som rymmer krafter som speglar varandra i ett spegelspel.

Att på detta sätt placera in människan i en värld med jord och himmel kan för en riktigt inrotad stadsbo tyckas märkligt. Fast vad är det i detta tal om ett spegelspel som är så märkligt? Det märkliga är att en tänkare på 1900-talet överhuvudtaget tar sig för att införliva ord som jord, årstider, växter och djur i sitt tänkande. Vad har de där att göra? De hör ju så uppenbart till fritidssfären av tillvaron. Tänker gör vi med logiska begrepp och inte med inblandande av något så oseriöst och mystiskt som jord och himmel. Och som om det inte var nog att blanda arbete och fritid tar sig Heidegger för att också blanda in teologi i det som möjligen – om nu spegelspelet hade begränsat sig till jord, himmel och dödliga – kunde ha varit ett slags ekosofi.

Ändå är det i grunden varken särskilt långsökt eller mystiskt detta spegelspel. Inte ens den mest inbitne stadsbo kan förneka att vi påverkas av vädret och årets gång, ljusets skiftningar och dagens ljus. Skorna slits mot en stenläggning, handen griper kring ett träräcke, ett regnstänk faller mot huvudet etc. Frågan är varför någon skulle behöva påpeka detta? Det provocerande i påpekandet är förmodligen den tyngd som detta påpekande ges. Umgänget med solen som letar sin in i skrymslen och vrår är inte bara en rad i en sång som kan avnjutas efter en dag på jobbet, det är inte bara en fras som hör ålderdomen eller barndomen till. Denna sol ingår i ett spegelspel som enligt filosofen är det mest grundläggande i hela tillvaron, något långt mer grundläggande än de frågor som dryftas vid all världens styrelsebord, i regeringssammanträden eller som världens vetenskapsmän kämpar med. Det mest provocerande i Heideggers utläggning kring fyrhetens spegelspel är utan tvekan att han vill flytta detta umgänge mellan jord, himmel, gudar och dödliga från fritidssfären till den centralt mänskliga sfären. Han påstår indirekt att man missar något väsentligt – i ordets ursprungliga betydelse: något som hör människans väsen till – när man lever som om inget egentligt samband fanns mellan människan och jorden, himlen och gudarna.

Vad går då detta spegelspel ut på? Vad skulle det mer konkret innebära angående Heideggers naturuppfattning? Är det någon färdighet man kan lära sig? Att finnas på jorden, under himlen och inför gudarna.  Att delta som en del i ett spel där människan låter jord, himmel och gudar rymmas och bli till. I var och en finns de tre andra när spegelspelet fungerar. För Heidegger fyller då uttrycket två funktioner. Det fäster dels uppmärksamheten på ett faktum som människan inte kommer undan, nämligen att hon inte är något fritt svävande väsen, inget x i universum, utan insatt i ett jordiskt, himmelskt och gudomligt sammanhang. Dels antyder ordet spegelspel en svårfångad rörelse, en omedelbar överföring som tillsammans skapar en enhet av de fyra.

Mer konkret skulle det innebära att människan i sitt tänkande och språk erkände ett slags beroende och samhörighet med jordens djur och växter, med jorden som maktfaktor och himlens årsväxlingar, att hon erkände möjligheten också av en gudomlig stämning som inte ryms inom det man uppfattar med de traditionella sinnena. Att hon lät detta självklara beroende få leta sig in och finnas med vid styrelsesammanträden och vetenskapliga experiment, inte som någonting lagt utanpå det övriga, inte som en bön till maten eller dikt i slutet av ett sammanträde, utan som något inomspråkligt, något som orden bär med sig av underströmmar och dolda förbindelser. (Mer om Heideggers syn på språket i det följande kapitlet.)

Det handlar dock inte om aktiva handlingar så som vi är vana att tänka på dem. Detta spegelspel är i första hand närvaron av ett sammanhang där perspektiven i mindre grad än idag är teoretiska. I teorin behöver det inte vara något väder, men i praktiken är det alltid antingen regn eller sol eller vind eller moln som rör sig snabbt eller långsamt osv. (Heidegger talar visserligen inte uttryckligen om teori och praktik, men för att göra fyrheten begriplig kan det duga som stöd för tanken.) I teorin behöver vi inte bry oss om vilket landskap vi befinner oss i, vilken världsdel, vilken skogstyp som vi färdas genom, vilket hav eller vilken sjö som vi känner närvaron av – men i praktiken befinner vi oss alltid i en viss landskapstyp, i en viss flora och fauna, nära eller långt ifrån ett större eller mindre vatten. I teorin finns vi bara hela tiden, vi bara lever på och har oändligt lång tid framför oss – men i praktiken är vi dödliga, står ständigt i ett förhållande till vår egen död, till en absolut tomhet. I teorin finns det inget mer än det vi har framför ögonen, det vi kan väga och mäta, men i praktiken finns det också något mer, något påtagligt frånvarande som drar sig undan, något som är större än summan av delarna. Heideggers tal om fyrheten och spegelspelet är ett sätt att fästa uppmärksamheten på den praktik som vi glömmer bort. Han vill återigen kasta om perspektiven och hävda att dessa sammanhang är fullkomligt grundläggande. Teorin är idag det mest verkliga och att komma dragandes med alla praktiska kopplingar till en viss väderlek, en viss stämning, ett visst landskap blir ofta betraktat som banalt: det hör inte hit just nu. Det är sådant som konstnärer och poeter möjligen kan syssla med. Heidegger menar att denna fyrhet alltid hör hit, i alla sammanhang, att den inte går att komma runt och i själva verket utgör det mest grundläggande i människans värld.

Till denna “naturuppfattning“ hos Heidegger kommer ett speciellt sätt att se på människans förhållande till sin omgivning – till “rummet“, till hennes “boende“ som hos Heidegger då också är ett boende “på jorden“. En människa i naturen – eller en människa var som helst – står alltid i ett speceillt förhållande till sin omgivning. För att kunna gå till dörren måste man redan vara där, säger Heidegger med en drastisk formulering. För att kunna gå till ett visst ställe måste man redan stå i ett förhållande till det rum där detta ställe finns, man måste “genomstå“ rummet. Uppenbarligen är Heidegger återigen ute efter något som går utöver vad vi traditionellt tolkar som sinnenas gränser, ett slags rumssinne som går utöver våra övriga sinnen. Egentligen rör det sig om en tanke på samma tema som den enskildes förhållande till andra människor, det som hos Heidegger kallas “med-varon“. Tanken när det gäller rummet är att vi redan från början, fast vi inte alltid är medvetna om det, har en hel värld runt omkring oss. Om vi ger oss in på att reducera människan, så som vetenskapen gör, och steg för steg försöker frilägga det mest väsentliga för att komma ner till “bara“ en enskild individ, så säger Heidegger ungefär att: på den lägsta nivån, den mest reducerade nivån, finns redan rummet som människan befinner sig i där, lukten i rummet, möblerna, tapeterna med en reva från någon tidigare hyresgäst, historien bakåt i tiden; hennes språk finns redan där, hennes relationer till omgivning och omgivande människor, allt finns redan där – mer avskalad än så kan man inte göra människan. Vad gör då den vetenskap som lyckas reducera en människa till en frigjord klump materia, ett blodomlopp, en viss vikt, en viss längd, och, i teorin och i vetenskapligt experimentellt syfte, isolerar henne från hennes omgivning? Den gör just detta: konstruerar en teori. Vetenskapen teoretiserar och det kan härigenom se ut som om människan går att avskilja från sitt förhållande till rummet, från sitt förhållende till jord och himmel. Vi har blivit så präglade av detta teoretiserande att vi finner det närmast mystiskt och oseriöst när någon påstår att vi i varje skede skulle stå i ett förhållande till omgivningen, att vi rentav på ett sätt redan måste vara vid dörren i andra änden av rummet för att kunna ta oss dit.

Heideggers “naturuppfattning“ innehåller alltså dels hans tal om “fyrhetens spegelspel“, dels hans beskrivning av människans förhållande till rummet. När Heidegger “går ut i naturen“, finns detta spegelspel med i bilden – även om det i vår tid, enligt Heidegger, bara finns som avlägsen möjlighet – det finns en tanke om att “genomstå“ (natur)rummet, och det finns en tanke om människan som “boende på jorden“. I det senare uttrycket finns också en rörelse, en uppgift och ett engagemang.

Människan bor på jorden på ett speciellt sätt enligt Heidegger. Eller rättare sagt: hon skulle, som människa, kunna bo på jorden på ett speciellt sätt. För att beskriva detta sätt att bo på blandar Heidegger in ord som “hägna“ och “rädda“ och “skona“ vilket kan tyckas besynnerligt. Vad har detta med själva boendet att göra? För det första: att bo är då inte bara detta att ha en bostad som man kan gå in i och låsa. Att bo är att befinna sig på jorden och mer likt att stå i förhållande till omgivningen på ett särskilt sätt. Man bor inte bara i en bostad och inte ens bara som invånare på jorden. Detta “att bo“ blir för Heidegger till ett uttryck som också rymmer en viss inställning, ett visst sätt att förhålla sig till omgivningen på. Att förhålla sig “räddande“ och “hägnande“. Vad menar han med det? Här måste återigen Heideggers uppfattning om människans roll i förhållande till varat tas upp.

Människan har, genom sitt med-vetande, förmågan att föra omgivningen från ett slags osynlighet eller omedvetenhet, in i synligt med-vetande. Detta att föra omgivningen från ett förborgat tillstånd in i det oförborgade kallar Heidegger, apropå boendet, för att rädda eller skona eller rentav bärga fyrheten. Och att på detta sätt ge fyrheten en fristad är enligt Heidegger det sanna boendet. Omvänt blir då vår tids brist på den här typen av inbyggt tänkande kring människans boende till den verkliga bostadsnöden, den verkliga bostadsbristen.

Av dessa element byggs Heideggers uppfattning om naturen upp, i den mån, som jag skrev inledningsvis, han överhuvudtaget har en naturuppfattning. Som enskild person levde han bara med dessa tankar som möjlighet, det var enligt honom en yttersta möjlighet för människan att förhålla sig till sin omgivning på detta sätt. Samtidigt ger förstås den här typen av tankar i den mån man tränger in i dem och låter sig upptas av dem, upphov till ett något annorlunda sätt att se på naturen, att se på omgivningen överhuvudtaget. Man bör då också hålla i minnet den roll Heidegger tilldelar tänkandet, vilket jag återkommer till längre fram i ett speciellt kapitel (“Om tänkandet“). All förändring kan sägas börja med tänkandet.

Kanske blir det just när det gäller fyrheten uppenbart hur Heidegger befinner sig vid gränsen av vad som låter sig sägas. Man kan se en vilja hos Heidegger att försöka uttrycka en viss koppling till något mer elementärt, något som har med jorden, solljuset och årets växlingar att göra, men det är samtidigt en risk han tar. T.o.m. enkla ord som jord och himmel har blivit svåra att använda i en tid som går mot allt starkare abstraktion av uttryck och begrepp. Kanske blir talet om fyrhetens spegelspel alltför ogripbart? Kanske det skymmer mer än det avslöjar? Tar man det bara som ett försök att antyda ett nödvändigt sammanhang för människan – som kontrast till bilden av människan som en slumpmässigt uppkommen genuppsättning i ett oändligt universum – så säger fyrhetens spegelspel ändå något om detta sammanhang.

Är Heidegger då miljövän? Kan man tänka sig ett fungerande spegelspel kombinerat med vår nuvarande industriella och materiella nivå? Det är nog meningslöst och omöjligt att försöka sätta en etikett på Heideggers tänkande eller försöka bygga upp ett heideggerskt framtidsscenario. Det vore att teoretisera över ett tänkande som i grunden inte är tänkt som ett system av teorier, utan i första hand fungerar som ett byte av perspektiv, som en grundläggande tankeställare. Det är uppenbart att Heidegger ser ett tydligare beroende mellan människan och hennes omgivande miljö än de flesta andra av sin samtids filosofer. Han ger knappast människan en härskande roll i naturen eller fria händer att göra vad hon behagar. Hans användande av ordet “besinning“ är ett kapitel för sig (se kapitlet “Räddningen“). Samtidigt antyder Heideggers tal om fyrheten att det skulle kunna finnas en potential av gudomlig närvaro i naturen (lika väl som i kulturen), fast han påpekar också att det mest utmärkande draget för gudarna just nu är deras frånvaro. Det senare skulle kunna tolkas som att Heidegger håller panteismen i någon form som en möjlighet, om än en ganska avlägsen sådan. Å andra sidan värjer sig Heidegger mot alla ismer på samma sätt som han värjer sig mot alla halva sanningar. En term som bara täcker in en del av hans tänkande betraktar Heidegger som fullständigt felaktig. Det handlar för Heidegger om ett helt tänkande eller inget tänkande alls, alla närmevärden är mer eller mindre färgade av det traditionella tänkandet, av den traditionella uppdelningen av människa och natur, av ett förkrympt rumstänkande etc. Allt hänger hos Heidegger samman och han markerar gång på gång under sitt liv att han inte är intresserad av att diskutera sitt tänkande i ungefärliga termer. Rädslan för att bli banaliserad är hos Heidegger hela tiden större än viljan att bli förstådd. Ur Heideggers synvinkel är en “naturvän“ redan marginaliserad, eftersom ordet natur inte innefattar människans nuvarande verksamhet.

Print Friendly, PDF & Email