Faran

Vad är det då enligt Heidegger som är den största faran i vår tid? Är det förlusten av bondesamhället? Är det risken för ett kärnvapenkrig? Ett tredje världskrig? Kanske en ekonomisk kollaps med världssvält som följd? En global miljökatastrof?

När det gäller risken för ett kärnvapenkrig kan man speciellt i det Heidegger skrev under 1950¬talet se att han omgavs av en värld där atomkraften upplevdes som ett reellt hot, vilket gav Heidegger tillfälle att positionera sitt tänkande i förhållande till en atomkatastrof (med en karakteristisk provokation): Just i det fall då katastrofen inte inträffar, löper människan den största risken att förintas. Vad menar han? Vad är det för stor fara som får Heidegger att gång på gång komma med provocerande uttalanden för att få oss att inse allvaret? Vilken fara kan vara så stor att han t.o.m. är beredd att sälja ut ett antal av våra högt värderade traditionella värden, inklusive bildningen och humanismen64, med hänvisning till att de inte omfattar den verkliga faran?

Vi är ämnade för något helt annat än det liv vi lever. Det är Heideggers grundtes. Vi vandrar runt på jorden som zoombier, som levande döda – och vi märker det inte.

En bild: en spegelblank vattenyta. Under ytan ett sjudande liv som vi som sitter vid sjökanten inte kan se något av. Ända tills lommen dyker upp en bit ut och skakar sin fjäderdräkt efter en rejäl simtur under vattnet. Någonting blir synligt, någonting som rör sig mellan två element, som en form av transcendens. Fast inte mellan varandet och intet, utan för lommens del mellan vatten och luft. Så länge människan inte rymmer transcendensen i sitt dagliga liv, så länge som hon bara rör sig i den synliga verkligheten och inte möter tomheten, döden, intet – så länge är hon ur en viss synvinkel osynlig. All hennes sjudande verksamhet gör inga avtryck, lyckas inte föra något över gränsen till det synliga. Hennes liv är ett slags icke-liv så länge som hon inte befinner sig i båda sina element, så länge hon inte är fullt ut vid med-vetande. Och, menar Heidegger, en humanism värd namnet måste börja i detta som är människans yttersta möjlighet, hennes egentliga roll eller väsen. Han säger att den största faran handlar om förlusten av med-vetandet, ett slags förintelse av människan men också indirekt av varat.

Med risk för att banalisera Heideggers tänkande skulle jag vilja framställa ytterligare en liknelse. Det händer med gamla människor och med människor som går över tröskeln till sinnessjukdom att deras ögon slocknar och blicken vänds inåt. Ofta kan blicken rent konkret bli beslöjad med en tydlig grumlighet i ögonlinsen. En människa som vi tidigare känt och haft god kontakt med blir plötsligt fullkomligt främmande för oss. Vi blir inte igenkända och det kan komma vilka underligheter som helst ur munnen på den sjuke. Då och då kan det glimta till av plötslig klarhet och under någon minut kan man kanske föra ett vanligt samtal igen ¬men så är slöjan tillbaka och kontakten bruten. Till synes fungerar den sjuke fysiskt normalt. Han eller hon kanske äter som vanligt, kan i vissa fall fortfarande sköta sig själv någorlunda med påklädning och annat, men när det kommer till detta att upprätta en vaken förbindelse med omvärlden är kontakten bruten. Den sjuke befinner sig mer eller mindre i ett slags dvala, som ett slags lägre grad av vakenhet. För den anhörige eller den som väl känt den sjuke i sitt friska tillstånd är detta en grym förlust. Det blir i viss mån som att ha att göra med en levande död. Någonstans där bakom grumligheten vet man vilket väsen som döljer sig, vilken personlighet denna människa egentligen besitter, och det liv som denna människa nu lever är egentligen inget liv alls.

Vi har alla, vi som lever just nu och omfattas av den västerländska världsordningen, möjlighet till ett annat liv än det vi lever. Den varaglömska som Heidegger talar om innebär ett slags lägre grad av vakenhet. Vi förhåller oss till varandet på liknande sätt som den psykiskt sjuke förhåller sig till sina närmaste. Vi förmår inte att ta oss upp till den grad av vakenhet att vi verkligen speglar varandet i våra ögon, i vårt väsen. Samtidigt ser vi inte den verkliga faran eftersom allt till synes fungerar som det ska. Vi bygger fortfarande bostäder, bilarna för oss dit vi vill, vi äter och sover och en verksamhet finns fortfarande på både privat och global nivå som gör att vi invaggas i en falsk friskhetskänsla. Inte desto mindre befinner vi oss i ett tillstånd av dvala och andlig istid. Liknelsen haltar något eftersom den bara beskriver den ena delen av faran: utslocknandet. Den andra delen av faran består i vår hänsynslösa attityd till omgivningen. När det gäller den psykiskt sjuke resulterar denna lägre grad av vakenhet inte sällan i en ökad oro och ångest, vilket vi i och för sig sällan märker eftersom den sjuke får ångestdämpande mediciner som delvis tar bort oron. Om min liknelse går att föra hela vägen till vår gemensamma oro låter jag vara osagt, men vår lägre grad av vakenhet får oss samtidigt att inta en rastlös attityd till omgivningen. Vi saknar den lyhördhet för tingen runt omkring oss som skulle kunna hålla oss tillbaka och blir i vår verksamhet i stora drag tämligen brutala. I vår lägre grad av vakenhet och med vår rastlösa attityd har vi upprättat ett herre-slav¬förhållande till omgivningen. Heidegger anför ett exempel med ett vattenkraftverk i floden Rhen. Någonstans på vägen mellan kvarnhjulet i den äldre kvarnen och den kraftfulla turbinen i det moderna kraftverket går en gräns. I fallet med kvarnhjulet är kvarnen fortfarande en del av floden – floden är inte slav och kvarnen herre, utan kvarnen är underordnad floden. Men i fallet med turbinen är förhållandet det omvända: floden är en del av kraftverket – turbinen “ställer“ floden till sitt förfogande, som en resurs. I linje med det här resonemanget kallar Heidegger varats nuvarande “skick“, vår nuvarande tid, för “Gestell“, “stället“, med hänvisning till hur vi styr och ställer med omgivningen – och med oss själva – i ett herre-slav-förhållande. Och bara på grund av att vi omfattas av denna herre-slav-mentalitet, där vi självklart är herrar och omgivningen slav, kan vi skapa den typen av storskaligt “ställande“ samhälle som vi har gjort.

Alla tillspetsade formuleringar hos Heidegger handlar om att försöka förmå oss att förstå allvaret i den här förlusten av med-vetande. Heidegger säger att vi ännu inte tänker, att vi inte förmår tänkandet, och han syftar då på vårt endimensionella sätt att förhålla oss till verkligheten på, vår oförmåga att transcendera, att rymma både det osynliga och det synliga, både död och liv. Han säger att vetenskapens sanning inte har med den egentliga sanningen att göra. Och han syftar då på den vetenskapliga sanningens endimensionalitet, detta att den bara kan konstruera bevisbara satser som “stämmer“ i en ytlig mening. Sanningen ska inte bara “stämma“, den ska också avslöja så som ett konstverk kan avslöja i betydelsen lyfta något upp i ljuset, göra det synligt genom att inom sig rymma sitt eget mörker, spela, inte bara på den synliga världens diskanttoner utan också rymma dödsrikets bastoner och skapa liv. Humanism och bildning är ytliga företeelser så länge det bara handlar om “att vara snäll“ och bildad. Humanism i all ära, men vad tjänar en sådan till om man samtidigt missar människans hela väsen och möjlighet, om man samtidigt låter det rådande förfallet in i en ytlig och förstummad värld fortgå. Språklig korrekthet är nog viktig, säger Heidegger vidare, men det spelar ingen roll hur korrekt man än behandlar språket om det inte inom sig rymmer övergången från liv till död, från det oförborgade till det förborgade. Då är språket likväl stumt som ett ödelagt “varats hus“.

Faran består i en förintelse, i en utplåning, men inte nödvändigtvis i en rent fysisk sådan. Vi kan till synes befinna oss vid god vigör, jorden behöver inte vara på väg att kollapsa eller gå under – men vi kan ändå befinna oss i den största fara, en fara som hotar själva vårt väsen, våra mest mänskliga sidor som också står i ett förhållande till hela varat. Det är det första Heidegger säger om faran.

Det andra är att det redan har hänt. Utplåningen är visserligen inte fullbordad, men det är heller inte så att vi bara befinner oss i närheten av en fara, som om vi just nu befann oss på säker mark men med hot om att hamna i fara. Varaglömskan är redan ett faktum liksom oförmågan att nå upp till den typen av med-vetande som skulle göra oss till människor. Vi är redan mer eller mindre som levande döda eller som den i anden sjuke med grumliga ögon och med bara korta ögonblick av klarhet i sinnet.

Bedömningen av i vilken mån vi och vår värld just nu befinner sig i fara beror alltså i hög grad på vad vi lägger in i begreppet mänskligt. Är vår nuvarande värld mänsklig? Skulle detta att vara människa inte kunna vara så mycket mer än bara konsumtion och behovtillfredställelse? Heidegger talar om att vi befinner oss i en avståndslös värld. Denna avståndslösa värld manifesterar sig för Heidegger i första hand fysiskt i ett utplånande av avstånd genom sådant som flyg, TV och radio – på senare tid, efter Heideggers död, har den genom Internet och e-post fått ännu en skepnad. “I dag är allt närvarande lika nära och lika fjärran. Det är det avståndslösa som råder. All denna förkortning av avstånd och undanröjning av avstånd skänker dock ingen närhet“, skriver Heidegger. Det handlar för Heidegger om en kollaps av begreppet närhet. Fast TV och radio, liksom på senare tid Internet, är bara symptom på denna kollaps; de utgör i sig ingen ökning av faran. “Vad är närhet?“ frågar sig Heidegger – och svaret blir att närhet snarast handlar om ett sätt att leva på, ett sätt att vara och tänka på. Närhet är inget tillstånd utan en verksamhet. Det kan låta egendomligt. Närhet består inte bara av avstånd som överbryggas eller elimineras, utan närhet skapas ur ett sammanhang där också den medvetna tanken, transcendensen ingår. Med i förlusten av transcendensen finns också förlusten av närheten, liksom förlusten av spegelspelet, av förankringen i ett jordiskt, himmelskt och gudomligt sammanhang. Att uppleva närhet handlar om att vara med i det här spelet när saker och ting verkligen erfars och får en plats i medvetandet och i språket, där tänkandet tumlar runt en vända in i intet och blir bemängd med intets befruktande pollen. En tänkandets handling utförs och närhet uppstår. Utan intet ingen närhet. Utan transcendens ingen närhet. Utan transcendens inget tänkande. Utan ett jordiskt, himmelskt och gudomligt sammanhang inget tänkande och ingen närhet.

Samtidigt finns det en förbindelse i Heideggers tänkande mellan en fysisk utplåning och en andlig. Man måste, för att förstå Heidegger, greppa den andliga dimensionen i den fara han beskriver, men man får samtidigt inte tolka faran som en religiös kris utan förbindelse med den konkreta världen. I krisen ryms också ett visst sätt att förhålla sig till omvärlden på. I Heideggers värld är det sällan antingen eller utan för det mesta både-och. Tänkandet står inte mot handlandet, konkret står inte mot abstrakt och det andliga står inte mot det materiella. Allt finns samtidigt och tillsammans med ett flöde emellan. Tänkandet är, som jag tidigare beskrev, också ett slags handlande. I handlandet förhåller vi oss till världen på ett visst sätt som i sin tur styrs av vårt tänkande; vi kan föra in tänkandet i vårt handlande och leva fullt ut – eller vi kan handla tanklöst, utan när-varo, och därmed leva spårlöst.

I linje med det här resonemanget får en förlust på tänkandets område konsekvenser på handlingens område. Att tappa bort transcendensen, detta att röra sig i två element med kontakt in till sitt eget mörker och till tillvarons intighet, att tappa bort denna andra dimension av tillvaron gör på sätt och vis att vi förlorar besinningen. Vi har inte längre något som håller oss tillbaka i vårt handlande och vi blir vettlösa. Hur yttrar det sig? Ja, inte så att vi springer omkring och slår sönder allt i vår väg – det finns ju trots allt ett antal civilisationsinstrument som reglerar den enskildes beteende. Nej, det handlar mer om en kollektiv vettlöshet för människan i stort i förhållande till omgivningen i stort. Vår värld blir abstrakt in absurdum. Vi sätter prislappar på alla ting och allt kan bytas och säljas och siffror blir verkligare än ting och relationer. Det finns inte längre något mänskligt med mänskliga proportioner att jämföra med utan allt drar iväg och blir omänskligt. Det enkla blir inte längre tillräckligt när tillvarons ankare, transcendensen, har slitits upp och kontakten med död och mörker försvunnit, siffrorna styr och det kommer att handla om effektivitetsmaximering, vinstmaximering och maximalt utnyttjande av en given yta, en given resurs eller en given tidsrymd.  Detta är också något som hör till faran och som i sin tur kan leda till ekonomisk kollaps, alla avstånds kollaps, mänsklig kollaps och en kollaps av miljön.

Fast i Heideggers tänkande är det alltså risken för att varat inte längre skapas genom oss, att vi inte längre håller blicken så klar att vi är med-vetna om varandet som är den primära faran, och övriga risker för kollaps av olika slag är snarast en följd av denna största fara – vilket är viktigt att komma ihåg när vi nu går över till att tala om räddningen.

Print Friendly, PDF & Email