Förändringen

Heideggers tänkande delar sig i två delar: dels i en kritik av vår egen tid, av vårt västerländska tänkande och handlande – dels i ett lyssnande efter och ett försök att formulera det andra tänkandet, det äldre tänkandet som en gång tänkts och som kommer oss till mötes ur framtiden som ett ännu inte realiserat men möjligt tänkande. Heideggers beskrivningar av vara och tid sätter fokus på brister i vår nuvarande ytliga verklighets- och tidsuppfattning och försöker samtidigt nå fram till alternativa sätt att uppfatta omgivningen på.

Heidegger identifierar ett antal missförhållanden i vår tid. Han talar om en värld som löper amok, som inte kan stilla sig utan som i exempelvis sitt utnyttjande av jordens resurser är fullkomligt vettlös. Han ser en vilja till rationalisering som i sig är blind och utanför allas vår kontroll. Han identifierar också en brist på andlighet, ett slags ytlig inställning till omvärlden som gör att vi inte riktigt bottnar i våra upplevelser och som också bidrar till att vi hela tiden försöker maximera alla upplevelser, att vi försöker göra snabba vinster, vinna tid samtidigt som vi söker alla former av distraktion.

En del av det här har möjligen sin grund i människans väsen, i vårt öde att vara människor. Som människor lever vi med en paradox: detta att vi föds för att dö. Samtidigt med det liv vi erhåller, får vi en högst personlig död på köpet. Och detta är bara skenbart något som vi kan skjuta framför oss. Vi kan kalkylera med en död framåt 90-årsåldern och leva som om det var först då vi var tvungna att befatta oss med döden, men vi vet samtidigt innerst inne att det är ett önsketänkande. I själva verket står vi i varje ögonblick av vårt liv i förhållande till vår egen död och mycket av alla dessa försök till distraktion, all dragning till ytlighet, snabba vinster och underhållning är en undermedveten strategi med syfte att försöka slippa konfronteras med vårt hemska öde.

Men detta är inte hela förklaringen. Det finns också en grundläggande attityd till verkligheten omkring oss som är typisk för just vår tid och som rymmer ett slags härskare¬slav-mentalitet. Förutom den enskildes vilja till distraktion finns det med utgångspunkt från det västerländska samhället ett sätt att se på verkligheten som på något som är till för vår skull, något som vi gör vad helst vi vill med. Utifrån denna grundläggande attityd är det sedan fritt fram att sätta prislappar på allt och alla, att behandla allt och alla som resurser. Och bara för att vi har denna grundläggande attityd där verkligheten nu en gång för alla har reducerats till någonting kalkylerbart, till något att göra beräkningar över, kan vårt intellekt löpa iväg i uppfinningar som i slutändan hotar att förgöra både oss själva och den jord vi lever på.

För lite andlighet, resursslöseri, rovdrift, underhållningsraseri – vad ska man göra åt allt detta? En ny väckelserörelse, någonting nyandligt, kanske? Lagstiftning mot rovdrift? Förbud mot biltrafik? Omfördelning av jordens resurser till dem som har förstånd att handskas med dem? Nej, Heidegger föreslår inget av detta. För (åtminstone den sene) Heidegger är svaret få frågan “Vad ska man göra?“ kopplat till frågan “Hur skulle en verklig förändring kunna ske?“, vilket i sin tur är kopplat till: “Vad är den verkliga faran?“.

Har Heidegger en alltför pessimistisk syn på världens tillstånd? Kanske det inte alls är så illa ställt? Kanske världens regeringar och företagsledningar börjar få grepp om problemen, kanske vi är på väg mot ett antal rimliga lösningar? Fast för Heidegger handlar det inte bara, eller ens i första hand, om de synliga symptomen på olika missförhållanden. Den handlar inte bara om en förmåga att resonera mer förnuftigt eller utgå från en mer sansad världsbild: det handlar om ett helt annat sätt att förhålla sig till omvärlden på, ett annat sätt att tänka på, en helt annan tids- och rumsuppfattning, en helt annan grundläggande attityd bortom gränsvärden, resursfördelning och världsbilder.

Det verkar nästintill omöjligt att tänka sig att människan hux flux skulle kunna genomgå en sådan genomgripande förändring, att hon plötsligt skulle börja tänka annorlunda. Vad är det för mening att tala om något så genomgripande nytt bortom allt förnuft? Hur skulle en sådan förändring kunna gå till? Hur sker överhuvudtaget en förändring av vårt nuvarande världsläge som för Heidegger också är vårt vara-läge, från varats nuvarande skick till något annat?

Heidegger må framstå som pessimist i sin beskrivning av det rådande läget i världen, men han är samtidigt optimist när det gäller människans verkliga möjligheter. Inte nog med att han tilldelar människan möjligheten till en helt annan attityd gentemot omvärlden än den rådande, han påstår dessutom att det är denna andra, mer fullödiga attityd som är människans verkliga väsen, hennes mest mänskliga botten. Ett av incitamenten till en förändring, en av anledningarna till att det överhuvudtaget går att tala om en förändring, är att människan i så fall skulle bli den hon redan är. Hon skulle kunna bli sig själv, svara mot sitt eget, egentliga

väsen, sin egen natur. Den förändring som Heidegger talar om är inte en förändring där människan måste slå knut på sig själv och sitt tänkande, hon ska inte göra om sig till något obestämt som hon knappt själv kan greppa. Hon ska bli det som hon redan bär inom sig som det mest mänskliga.

Men hur ska detta gå till? Vad är första steget mot en sådan förändring? Vad kan den enskilda människan göra? Den enskilda människan kan inte göra särskilt mycket, säger Heidegger, samtidigt kan hon göra mer än hon någonsin tror. Vi lever med föreställningen att vi inte kan påverka saker och ting i stort; för att åstadkomma någon större förändring måste vi inta någon form av maktposition, vi måste sitta med där de viktiga besluten fattas, eller lyckas med att påverka dem som fattar besluten. Och det är ju ytterst få av oss som har möjlighet att komma dithän. Däremot tror vi oss om att kunna göra en hel del i det lilla, när det gäller att förändra villkoren för vår egen privata situation. Våra slutsatser när det gäller möjligheten att förändra förutsätter att vi dels tror att alla verkligt stora förändringar sker genom beslutsfattande – att lagar ändras, att planer läggs om etc. – dels att förändringar i första hand handlar om ett slags omläggning av saker och ting inom befintliga ramar: som om pusslets alla bitar fanns där fast de bara lagts på fel plats. Vi utgår ifrån, om jag ska föra mitt exempel med pusslet vidare, att vårt eget livs pusselbitar möjligen kan petas på rätt plats, men för att komma åt maktens större pussel måste vi antingen gå samman och påverka maktens män och kvinnor att genomföra förändringar, eller själva ta oss in i maktens korridorer.

Heidegger säger nu att det är ungefär tvärtom. I det stora kan vi faktiskt göra en del helt på egen hand, däremot finns det i de etablerade tankestrukturerna gränser för vad vi kan göra i det lilla. Vad Heidegger säger är att det handlar om övergripande tankestrukturer som ligger fast och sätter gränser för såväl den enskildes tänkande och handlande som maktens tänkande och handlande. Visst, vi kan lägga våra pussel annorlunda, både i stort och smått, men det är fortfarande samma pussel, det är samma bitar vi flyttar om och i praktiken kommer vi genom detta inte närmare vårt eget väsen eller bort från de verkliga faror som hotar varat.

För detta krävs något annat. Hur skulle människan kunna börja tänka annorlunda? Hur sker förändringar av tankestrukturer, av grundläggande attityder till omvärlden? Hur skulle överhuvudtaget en förändring kunna ske? Och var äger i så fall förändringen först rum?

Redan innan jag börjar tala om hur en förändring enligt Heidegger skulle kunna ske måste jag tona ner förväntningarna, vilket också Heidegger gör. Den som brinner av iver att göra någonting åt missförhållandena i världen och som i den traditionella krisanalysen kan få utlopp för detta genom att ge sig åstad och demonstrera med plakat eller kasta gatstenar i skyltfönster och på poliser, blir säkert grymt besviken på Heideggers recept till förändring. Den väg som Heidegger anmodar kallar han direkt torftig och den leder nästan ingen vart. Å andra sidan är det enligt Heidegger den enda möjliga om vi vill få en verklig förändring till stånd. Och: om själva vägen är torftig så är dess möjliga effekt ändå enorm: ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt för människan att förhålla sig till omvärlden på.

Det finns enligt Heidegger ett antal faktorer som kan påverka en förändring och som också kan samverka till att en förändring kommer till stånd. Man kan inom parentes notera att det här finns en samstämmighet mellan det individuella planet, det som i huvudsak är föremål för Heideggers tänkande i “Varat och Tiden“, och det mer globala tänkande som den sene Heidegger ägnar sig åt. En sådan faktor är själva torftigheten, intigheten och ytligheten. Denna torftighet, detta icke-liv som genom bristen på transcendens, genom bristen på tillräcklig vakenhet för varats mer dolda kvaliteter brer ut sig mer och mer, innebär samtidigt en möjlighet. Hur då? Denna stora tomhet som vi alla då och då kan känna i vår stressade, inrutade tillvaro och som bara blir tydligare och tydligare i takt med att varaglömskan tilltar bär, paradoxalt nog, på en räddande dimension. Det är just tomheten vi saknar i vårt förhållande till varat, det är för att vi låter den materiella, mätbara världen vara den enda verkliga världen som varaglömskan breder ut sig – men detta gör samtidigt att den tomhet som vi ser bort ifrån bara växer och tids nog inte kan undgå oss. Tomheten blir till slut så stor att den blir alldeles uppenbar. Det är en av innebörderna i de av Heidegger ofta citerade hölderlinska raderna: “Men där fara är/ växer det räddande även“.

Det andra som raderna syftar på skulle kunna vara ett slags rop från människans egentliga väsen, från hennes djupast liggande möjligheter. När det gäller den enskilda människan talar Heidegger i “Varat och tiden“ om “samvetets rop“. Det handlar då om ett slags skriande känsla av brist som också är ett möte med den enskilda tomheten och döden, och Heidegger identifierar ropet som något som ropar människan tillbaka till ett mer fullödigt liv, ett liv i tomhetens närhet, i transcendens med ett förhållande både till livet och till döden, både till varandet och intet. I denna tomhetens närhet blir livet starkt och den simpla verkligheten blir – med intigheten som kontrast – till något högst levande. Genom att omfatta detta “samvetets rop“ svarar också den enskilde mot människans yttersta möjlighet att förhålla sig till det mest mänskliga. På liknande sätt finns det i farans växande tomhet ett slags “räddningens rop“ som skulle kunna innebära en början till förändring. Varaglömskan ropar ur den framräknade verklighetens tomhet i ett försök att få människan på rätt spår igen.

För både människan i stort och för den enskilde skulle de första stegen mot en förändring alltså handla om att svara mot all denna skriande tomhet som faran skapar. Det handlar om att inte väja för torftigheten i en värld som är rik på bekvämligheter, rik på förlustelser och rik på varor att förströ sig med och låta sig bli distraherad av – men fattig på verkligt djup, fattig på genomgripande upplevelser som inte upprör oss utan får oss att bli mer stilla, som inte tömmer oss utan fyller oss med kraft. Vi måste se tomheten i vitögat och lyssna till ropet ur varaglömskans avgrund. För Heidegger blir detta till att säga både ja och nej till faran samtidigt. Vi måste bejaka allt som tekniken för med sig, hela den verklighet som vetenskapen presenterar för oss, ställa oss helt öppna för allt som ryms i denna värld av kalkylerande, av exploatering, vinstmaximering etc. Det gäller att inte hålla detta ifrån sig genom att omedelbart fördöma det. Den som fördömer det tänkande som skapar varaglömskan håller detta tänkande ifrån sig – och vägen till räddningen går igenom faran, inte vid sidan av den. I faran finns just denna växande tomhet som vi tvärtom måste möta med öppna ögon, inte väja för den, inte fördöma den, men heller inte försköna den utan se den i hela dess fruktansvärda vidd, med de krafter till total förintelse som denna fara bär på.

Samtidigt är detta bejakande av faran inte som ett stirrande in i vilket svart hål som helst. Det handlar om att vara lyhörd för de möjligheter till verklig mänsklighet som döljer sig i mötet med tomheten. Heidegger använder med förkärlek bilden av lyssnande för att beskriva hållningen som kan leda till en förändring, och han kopplar då också gärna detta lyssnande till språket. Han ägnar sig själv i sitt nyskapande ordbruk åt denna lyhördhet för språkets möjligheter att uttrycka det som nästan inte låter sig sägas. Där, i språkets utkanter, finns formuleringarna som kan fånga ett mer mänskligt sätt att förhålla sig till världen och varat på. Det är dit dessa tankegångar har blivit förvisade av det nuvarande tänkandet.

Det finns en förbindelse mellan den tidige Heideggers uppmaning att möta “samvetets rop“, och den sene Heideggers tal om en möjlig räddning genom mötet med faran, intigheten. Genom att läsa “Varat och tiden“ med den sene Heideggers tänkande för ögonen, kan man väva samman ett möjligt förhållningssätt till faran, ett möjligt sätt att finnas till i världen på. En liknande utvidgning av det individuella perspektivet från “Varat och tiden“ sker också i begrepp som “Gelassenheit“ och “Besinnung“, där krafterna appliceras på möjligheterna att överhuvudtaget förändra världen och påverka sakernas tillstånd.

Termen “Gelassenheit“ skulle väl närmast kunna översättas med “en attityd av kyla, lugn“, men får i Heideggers version en starkt utökad betydelse. I begreppet lägger Heidegger också ett slags tillit till de förändrande krafterna, med fokus på att låta den tigande tystnaden, det kusliga ropet från intet, få finnas, likaväl som allt det som denna lyhördhet, detta lyssnande in mot tomheten bär med sig. Vi kan visserligen aldrig få några garantier för att ett sådant lyssnande verkligen räcker till för att förändra världen, men Heidegger menar att det ändå är det bästa vi kan göra i det rådande läget. I denna utvidgade version av det “motsvarande av samvetets rop“ som Heidegger talar om i “Varat och tiden“, ligger också ett underförstått möte med den förintelse och det döljande av varat som vår nuvarande attityd, den som kommer till uttryck i vårt sätt att handskas med världen i vår teknik och i vårt sätt att bedriva vetenskap, åstadkommer.

Termen “Besinnung“, som förstås motsvaras av vårt svenska “besinning“, är mer allmänt riktad hos Heidegger och blir aldrig riktigt lika personligt menad som “Gelassenheit“. Besinningen rymmer precis som “Gelassenheit“ ett lyssnande, ett tillbakaträdande, en återhållsamhet, men besinningen har sin udd mer riktad mot handlandet, där “Gelassenheit“ har sin udd riktad mot tänkandet. Besinningen är också i större utsträckning ett resultat av “Gelassenheit“, av ett lyssnande, än själva lyssnandet i sig, även om det naturligtvis också rymmer en lyhörd attityd.

Båda dessa termer är väldigt allmänt beskrivna hos Heidegger. Eftersom det handlar om förändring av attityder på djupet snarare än förändring av något konkret handlande är det svårt att beskriva vad exakt dessa levnadsråd leder till. Med en vilja att åstadkomma en attityd av öppenhet mot tomhetens krafter, mot skapande intighet likaväl som mot förintande intighet, verkar man hamna närmare verksamheter som bön och meditation än politiskt handlande. Fast i det fallet är Heidegger ingen religionsstiftare utan enbart en tänkare. Han bistår inte med några handlingsråd eller några riter, eller antyder att några sådana på något sätt skulle vara nödvändiga. På frågan: vad ska den enskilde göra för att förändra världen, för att stoppa den tilltagande varaglömskan och de ursinniga krafter som vårt nuvarande tänkande, vår nuvarande attityd har släppt lösa, blir Heideggers svar: “Gelassenheit“. Att låta en mänsklig, öppen attityd till varat ta form – med tomheten och döden närvarande – och ett slags lugn klarsyn gentemot fördunklingens nuvarande faktum.

Och eftersom den tilltagande varaglömskan får näring ur vad jag ovan kallade den inbäddande kraften, och denna kraft i sin tur ständigt verkar på oss, ständigt vill dra oss undan och in i en inbäddad tillvaro, så är även motkraften, nu benämnd “Gelassenheit“, något som måste utövas dagligen och stundligen. Att mitt i den dagliga verksamheten ändå hålla en kanal öppen mot den intighet som inte är vilken intighet som helst, utan just den intighet som rymmer min egen död likaväl som slutet på all transcendens, allt momentant skapande av vara, all varaglömska – det är väl ungefär det råd Heideggers tänkande resulterar i för den enskilde.

Hur sker förändringen? Genom att ett nytt tänkande kommer till språket. Med språket tänker och handlar vi. Så länge vårt nuvarande tänkande dröjer sig kvar i språket kan vi bara vagt förnimma ett annat sätt att tänka på, men vi kan aldrig fullt ut vara i detta andra tänkande. Hur skulle detta nya tänkande kunna tränga in i språket? Genom lyhördhet. Genom att vi genomskådar och inte viker undan från det nuvarande sättet att tänka utan tvärtom bejakar det, ser det i hela dess vidd. Det gäller därvidlag att ta med sig en lyhördhet för språkets minsta nyanser in i mötet med den största tomheten.

Vad åstadkom diktare som Hölderlin, Rilke och Paul Celan enligt Heidegger, vad handlade deras arbete om? Att öppna upp språket. Att släppa in förändringen i språket, i enskilda ord och i ordens tankar. I Paul Celans fall handlar det om att handgripligen bända upp ord, få dem att vända sig ut och in, bli kringrända av andra ord och nersölade av varandra tills nya små glipor uppstår här och var där ett nytt ljus kan tränga in, ett nytt tänkande. Poeterna kan enligt Heidegger som inga andra bereda väg för ett nytt tänkande.

Fast alla och envar kan gå “motsvarandets väg“ och “ svara mot varats anspråk“, som Heidegger säger. Vi behöver inte bli poeter för att kunna vara delaktiga i vändningen. Det innebär att inta en viss hållning mer än att utföra någon viss handling eller uttrycka någon särskilt dräpande replik. Att vara på ett visst sätt. Att låta tankarna komma ur tomheten. Lyhörd för det mest mänskliga och med tillräckligt mod för att inte väja för den yttersta faran: att jorden redan har förintats.

Print Friendly, PDF & Email