Tänka

Vi tänker inte, säger Heidegger med en sedvanlig provokation. Vi, nutidens människor, förmår inte att tänka. Vad kan han mena med det? Uppenbarligen lägger Heidegger in något annat i ordet tänka än vad vi brukar göra. Men det är inte nog med det: hans uttalande säger också att det han menar med tänkande är det verkliga tänkandet, och det vi gör när vi tror att vi tänker är i själva verket ingenting, eller i alla fall inget verkligt tänkande.

Varför så provocerande? Varför måste han vara så drastisk och säga att vi överhuvud taget inte tänker? Kunde det inte räcka med att säga att vi måste tänka på ett annat sätt? Återigen måste man hålla i minnet i vilket syfte Heidegger är ute. Han vill i första hand få oss att förstå hur allvarligt läget i vår tid är, vilken oerhörd fara som hotar oss; vi håller enligt Heidegger på att tappa bort vad det egentligen innebär att vara människa, vi är på väg in i “vara-glömskan”, in i en evig istid som, även om vi inte handgripligen lyckas att ta kål på oss själva och vår jord, ändå kommer att lämna oss kvar på jorden som levande döda. Så vad Heidegger säger om tänkandet är egentligen detta: jämfört med vad tänkandet skulle kunna innebära för oss människor, vad det skulle kunna åstadkomma, så tänker vi inte. Han vet mycket väl att frågan är känslig, att vi gärna vill få det till att den västerländska civilisationen är högt utvecklad och att vi jämfört med andra folk i andra tider tvärtom är väldigt bra på att just tänka. Fast det tänkande som vi tycker oss utföra är, enligt Heidegger, “bara“ ett förflyttande av logiska utsagor, ett bollande fram och tillbaka av möjliga scenarion, ett räknande på olika alternativ. Att verkligen tänka är något helt annat. Vårt tänkande har ännu inte nått fram till sitt rätta element.

Vad skulle det elementet kunna vara? För det första måste man för att kunna förstå Heidegger komma bort ifrån den traditionella handboksnivån. När vi försöker lyssna till en förklaring av exempelvis ett annorlunda sätt att förstå tänkandet är risken stor att vi inte kan ta åt oss denna förklaring eftersom vi genast anlägger ett individperspektiv, ett lär-dig-tänka¬perspektiv. Heidegger talar om människan i stort och om tänkandet i stort. Att vi inte tänker säger ingenting direkt om vad som sker på individnivå. Så när Heidegger försöker beskriva vad han menar med att tänka får man inte tro att detta ger någon omedelbar handledning till hur man själv bör gå runt och göra dagligen om man nu vill försöka tänka. Det gäller att så länge som möjligt hålla det stora perspektivet vid liv. När man väl har förstått något av vad Heidegger menar i stort, kan man i ett senare skede undersöka vad detta innebär för den enskilda individen.

För det andra måste man ha klart för sig att Heidegger har en något annorlunda syn på förhållandet mellan abstrakt och konkret liksom på förhållandet mellan att tänka och att handla. För Heidegger kan detta att verkligen tänka också ses som ett slags handlande. Världen delas då inte upp i de som verkligen gör något, de som handlar, och de som “bara tänker”. Att verkligen tänka är också att handla.

Dessutom innebär detta att verkligen tänka i första hand att vistas i tänkandets element, inte att oavbrutet fokusera på en viss form av tanke. Heidegger ställer upp en yttersta nivå: detta kan tänkandet ytterst åstadkomma, så här skulle tänkandet kunna vara. Härefter bryter han i viss mån ner detta till vad detta skulle innebära som första steg för oss som lever nu, inte som individer, men som mänsklighet. Däremot säger Heidegger aldrig: så här ska du tänka, exakt så här går tänkandet till och så här måste vi alla gå omkring och göra om vi ska kunna börja tänka. Att förflytta tänkandet från dagens element, som Heidegger identifierar som ett i första hand logiskt och räknande tänkande, till det verkliga tänkandets element, det är en del av den mer dunkla process som Heidegger kallar för “Vändningen“ (”die Kehre”).

Vad är det då för handlande som ett verkligt tänkande skulle kunna åstadkomma? Varför är inte vårt nuvarande tänkande också ett handlande? Vi har delat upp världen i en abstrakt värld och en konkret värld, en värld där förberedelserna sker, uträkningarna, planerandet, allt det abstrakta – och en värld för genomförandet, för handlandet, det konkreta. Att tänka är i den världen inte att handla. Men tänkandet i den här bemärkelsen – som planerande, som resonerande etc – är också någonting endimensionellt. Det som händer inom detta tänkande, den händelse som utspelar sig, är att idéer föds, sammanhang klarnar, motsättningar mellan olika uppfattningar uppstår etc, men tänkandet förhåller sig strängt taget inte till någonting annat än till sig självt. De gränser som överskrids i detta tänkande har mer med nya infallsvinklar att göra, nya perspektiv öppnar sig, man begriper hur den andre verkligen menar, man kommer på hur en maskin är konstruerad etc. Detta tänkande har två poler som utgörs av grumligt och klart; en dunkel tanke och en klar. En oredig tanke – och en tydlig, logisk, klar tanke. Däremot rör sig inte detta tänkande mellan tillvarons två verkliga ytterligheter: den absoluta tomheten och det mest fullödiga varandet. Tänkandets yttersta möjlighet består i att kunna vandra mellan det som inte finns – och det som finns, mellan intet och varandet. Just denna förflyttning, mellan ingenting och någonting, är själva tänkandets handling. När tänkandet befinner sig i sitt rätta element, då sker också en förflyttning i tanken och saker och ting blir till.

Hur skulle detta tänkande gå till? Hur förhåller det sig till det nuvarande, abstrakta och endimensionella tänkandet? Man måste nog ändå säga att det som Heidegger kallar för “att tänka“ också skulle kunna beskrivas som en attityd till omgivningen, ett sätt att förhålla sig till omgivningen på mer än att bara tänka. Naturligtvis måste det planerande och beräknande och resonerande tänkandet finnas kvar också efter att attityden till omgivningen genomgått en förändring. Samtidigt skulle denna förändring av attityd till omgivningen också sätta ett slags indirekt gräns för planerandet och beräknandet, och vi skulle i större utsträckning förhålla oss till en absolut tomhet i vårt tänkande. Heidegger är inne på att ett verkligt tänkande, ett tänkande som sker inom tänkandets rätta element, skulle kunna tygla vårt abstrakta tänkande och hindra det från att tygellöst rusa iväg, liksom det skulle kunna tygla vårt nuvarande tygellösa handlande som i sin iver att bemästra jorden och världen inte känner några gränser.

Kanske kan man tycka att vissa delar av Heideggers resonemang om tänkandet är svårsmält? Man vill så gärna ha någonting mer konkret att hålla sig till, någonting som kopplar till den egna individen. Finns det då inget sätt enligt Heidegger att få ett hum om vad verkligt tänkande skulle kunna innebära genom att själv utföra ett verkligt tänkande? Har han inga exempel så att man åtminstone kan få en känsla av vad det är han pratar om? Innebär den här insikten om ett verkligt tänkande överhuvudtaget något för den enskilda individen?

Konkreta exempel är inte Heideggers starkaste sida, förmodligen återigen p.g.a. rädslan för att hans tänkande ska banaliseras. För att förenkla förståelsen av vad ett tänkande i Heideggers mening skulle kunna innebära, ska jag själv försöka ge ett exempel. Till att börja med kan man fundera över vad det innebär att tänka på någon. Till någon älskad som befinner sig långt iväg kan vi tröstande säga: jag tänker på dig. Vi säger detta och menar samtidigt att vi med detta tänkande verkligen gör något med den älskade, den älskade ska känna sig inhyst och omhändertagen i tanken av oss. När någon som stod oss nära har dött kan vi efter en tid sätta in ett “In memoriam“ i tidningen med orden: Vi tänker på dig. Vi tror egentligen inte att den döde läser tidningen, men vi vill på något sätt manifestera vårt tänkande på den döde, och själva företeelsen avslöjar samtidigt att vi betraktar det blotta tänkandet på den döde som en verklig handling. Tänkandet i de här båda fallen är något helt annat än det beräknande, logiska tänkandet. Här handlar det om att hålla någon i tankarna och vi utgår samtidigt ifrån att detta att hålla någon i tanken, att aktivt tänka på någon bestämd person, verkligen åstadkommer något med den här person eller för den här person – som ett slags handling.

Det är ett tänkande som inte är helt olikt det tänkande som Heidegger pratar om, fast istället för tänkandet på en enstaka person handlar det hos Heidegger om ett vara-tänkande. För att närmare beskriva vad detta vara-tänkande består i gör Heidegger kopplingar till språket och till upplevelsen av rummet, till detta “att bo“ i vidare bemärkelse. Han talar om att tänkandet som handling församlar varat och “skonar varats väsen“. Tänker man på detta “skonande“ som något liknande det som den älskande åstadkommer med sin tanke på den älskade är det kanske inte längre lika egendomligt och främmande. Att föra något över gränsen, från ingenting till någonting, att låta någonting bli till i tanken, det blir också till ett slags omhändertagande.

Hur ser en värld av tänkare ut? Hur skiljer sig en sådan värld från vår där vi, som Heidegger säger, ännu inte tänker? Sitter folk där överallt och grubblar med huvudet tungt i handflatan? Knappast. Det är i alla fall inte så Heidegger framställer saken. I en värld som i större utsträckning än vår består av tänkande människor behöver människorna i och för sig inte själva veta att de tänker. Det rör sig mer som sagt om en något annorlunda attityd till omvärlden, ett något annorlunda sätt att ta sig an uppgifter på och förhålla sig till tingen i omgivningen på, ett något annorlunda sätt att förhålla sig till landskapet på, till livsbetingelserna. Inte enbart räknande och beräknande som idag. Åtminstone ett uns av något annat. Inte utan reflexion över tomheten, medveten eller omedveten. Inte med vår attityd där allting är självklart närvarande och där allt också självklart går att bryta ner i sina beståndsdelar och där dessa materiens byggstenar representerar en grundläggande sanning. I en värld av tänkare bör sammanhanget, hela denna rörelse av pågående relationer och befintliga situationer vara det mest grundläggande – med en tomhet närvarande – och reducerandet av världen till mätbara sträckor, till mätbara opinioner, till en neutral tid som bara tickar på är då något sekundärt, något mindre verkligt.

Det framgår dock, bl.a. av “Brev till en ung student“, att Heidegger menar att även den enskilda individen skulle kunna ägna sig åt att försöka upprätta ett vara-tänkande som ett slags förberedelse för en möjlig förändring av vårt tänkande i stort. Fast det är verkligen inte mycket att komma med, detta förberedande vara-tänkande. “Vara-tänkandet är något ytterligt torftigt“, säger Heidegger. I första hand handlar det ju om att betänka att vi inte tänker, att betänka en förlust och en förgätenhet. Det som ska hållas i tankarna är i första hand en tomhet och en avsaknad. Men det är inte vilken saknad som helst. Det handlar bl.a. om att försöka vara lyhörd för alla rester av gudomlig stämning som trots allt kan finnas kvar, eller som kanske bara finns kvar i sin inverterade form, som en gudomlig tystnad. I enlighet med Heideggers tidsuppfattning är det just denna gudomliga tystnad som kan komma oss till mötes ur framtiden. “Vi kommer inte till tankarna“, säger Heidegger på ett annat ställe, ”det är tankarna som kommer till oss“. I slutändan handlar det då kanske mest om att försöka vara öppen både för kraften i ett tänkande som skrider över gränser och för den fullkomliga tomhet som det förhärskande logiska tänkandet har lämnat oss i.

Print Friendly, PDF & Email