Heideggerkommentar

Heidegger

5 april, 2014

Genom Martin Heidegger får vårt tänkande kontakt med urgamla tankar av både västlig och östlig härkomst som rymmer en ny början, en helt ny riktning för vårt västerländska tänkande, görande och låtande. Där de flesta gör halt och nöjer sig med att säga saker som att “det viktiga är att människan styr tekniken och inte tvärtom“, eller att “konsten kan vara en motvikt till vetenskapen“, går Heidegger ett steg längre och menar att det nuvarande tänkandet måste renoveras från grunden. Det räcker inte med att människan styr tekniken utan själva begreppen människa och teknik måste omprövas. Heidegger pekar på en punkt från vilken han menar att en avgörande förändring kan komma till stånd, och han antyder att vi har det nya tänkandet inom oss, att det redan har kommit till oss.

Heidegger är i första hand tänkare, inte religionsstiftare och inte politiker. Det ligger inte inom ramen för Heideggers verk att omvandla tänkandet till någon mer individuell praktisk tillämpning – eller till någon allmän etik. “Allt är här det granskande och lyssnande motsvarandets väg“, som han skriver i ett “Brev till en ung student“: “Detta tänkande är kanske ändå en oundgänglig väg, som dock inte vill vara någon frälsningsväg, och som inte bringar någon ny vishet. Vägen är på sin höjd en markväg, en väg över fält och gärden, en väg som inte bara talar om resignation, utan som redan har resignerat, nämligen i vad avser alla anspråk på någon bindande lära, på någon normgivande kulturgärning, eller på någon andlig bedrift.“

Den sene Heidegger antyder att det skulle kunna finnas en “tänkandets väg“ att gå och rentav ett “tänkandets hantverk“ av nästan österländskt snitt för den enskilde att utöva. Men, som sagt, i nästa ögonblick poängterar han att ingen vishet och inga råd för den enskildes handlande går att hämta ur detta tänkande. Heidegger hyser en stark misstro mot självförverkligande projekt som bara ger personlig frälsning. Att läsa Heidegger ger ingen frälsning, inga råd och ingen vishet, kanske, men Heidegger lär oss ändå något om vad det skulle kunna innebära att tänka i en bortglömd, verklighetsskapande mening av ordet – och det är inte illa: “— att först finna och bana en stig för sådan erfarenhet in i sedan länge otillgängliga trakter“.

Mycket återstår att fylla i inom de ramar för tänkandet som Heidegger drar upp. Den politiska tillämpning av detta tänkande som Heidegger själv försökte sig på är naturligtvis fullständigt oanvändbar. Heidegger blev, med rätta, ordentligt bränd av sina egna försök att göra politik av sin filosofi under 1930-talet och hans slutgiltiga anspråk sjönk kraftigt. Någon personlig etik i traditionell mening finns inte att hämta hos Heidegger, utan måste sökas på annat håll.

Det är dessutom viktigt att komma ihåg att polerna för “dålig värld“ och “bra värld“ i Heideggers fall inte går mellan ondska å den ena sidan och godhet å den andra, utan mellan en oreflekterad tanklöshet med avseende på varandet å den ena sidan och ett med-vetet, överskridande tänkande/handlande å den andra. Naturligtvis en mycket riskabel utgångspunkt som måste hanteras med stor varsamhet.

Heidegger vill få oss att inse vidden av varaglömskan som omfattar hela vårt nuvarande tänkande, görande och låtande – inte minst det vetenskapliga. Vilken typ av vetenskap som faller ut ur ett eventuellt nytt tänkande är inte gott att säga, kanske håller en sådan redan på att födas. Hur den teknik kommer att utformas som växer fram ur detta nya tänkande är inte heller självklart. Det är ju dessutom långt ifrån säkert att något nytt tänkande överhuvudtaget förmår bryta igenom det nuvarande.

Kanske är det för sent? Kanske är vi fullkomligt besatta av tanklöshet och kanske har vårt språk inte längre kvar den gnutta magi som krävs för att få oss tillbaka in på tänkandets väg? Fast Heideggers tänkande rymmer en tro på människan, en erinran om att denna värld i all sin tomma tanklöshet trots allt har fjärmat sig från människans verkliga förmåga. En av de röster som skulle kunna ropa oss tillbaka kommer från vårt eget inre. Vi skulle kunna bli oss själva, och något inom oss vill att vi blir det. Frågan är om det räcker?

Print Friendly, PDF & Email