Tid

Vi rör oss med många olika sorters tidsbegrepp, men ett av dem är dominerande: tiden som en tidsaxel med ett förflutet som sträcker sig långt bakåt i tiden och blir mer och mer ogripbart ju längre tillbaka vi kommer, ett nu där vi lever och en framtid som försvinner iväg oändligt långt i pilens riktning. Enligt den här tidsuppfattningen är det förflutna en gång för alla borta ¬ju längre tillbaka i tiden desto mer borta – och framtiden något som ännu inte har inträffat.

Till denna tidsuppfattning, som vi i det dagliga livet nog betraktar som den egentliga tiden, den mest sanna tidsuppfattningen, kan man lägga t.ex. tiden i form av årstider. På våra breddgrader fyra stycken cykliskt återkommande. I anslutning till dessa årstider har vi skapat en kalender som löper genom året. Även när det gäller kalendern rör vi oss, fast vi inte alltid märker det, med olika tidsbegrepp. Vi har dels den fullkomligt neutrala angivelsen 2014-03¬08 som, fastän den i viss mån är cyklisk, rör sig framåt ett snäpp i taget, och vi har en mer poetisk syn på saken: en dag i början av mars med takdropp och en aning om den annalkande våren. Trots att vi inte längre som i det gamla bondesamhället är beroende av väder och vind upplever nog de flesta fortfarande tiden som både cyklisk och rätlinjig på en gång, med cykliskt återkommande årstider, men ändå i huvudsak följande i pilens riktning; även den kalendariska tiden är i första hand en rät linje.

Utifrån denna rätlinjiga tid kan vi sedan tala om att vi har “ont om tid“, att “tiden inte räcker till“, eller att “tiden springer ifrån oss“. “I wasted time, and now doth time waste me“, låter Shakespeare redan på 1600-talet en av sina rollfigurer säga. För att kunna känna att vi låter tiden gå till onyttigheter måste vi ha en mer eller mindre rationell syn på tiden. Tiden som en uppmätt, beskärd del – en viss, begränsad sträcka av den långa rätlinjiga tiden som vi har att förfoga över, och som vi då kan tycka att vi gör någonting bra med, att vi inte gör något tillräckligt bra med, eller att vi, som Shakespears rollfigur, bara slösar bort.

Måste det vara så här? Är tiden som en linje av neutrala nupunkter det mest naturliga eller det mest sanna sättet att uppfatta tiden på? Man skulle till ovanstående varianter av tid kunna lägga att det finns och har funnits folkgrupper som uppfattar tiden helt annorlunda än vi. Exakt hur man genom historien har uppfattat tiden, eller hur man inom vissa avlägsna språk hanterar tidsbegreppen kan vara knepigt att fastställa, men att vår rätlinjiga tid inte är tvingande för människan som art kan man ändå slå fast. Liksom att det också har funnits, och fortfarande finns, folk som lever med en något annorlunda uppfattning om rum och utsträckning än vi västerlänningar.

Heideggers uppfattning av vad som är tid skiljer sig en del från vår vardagliga syn på saken. Pressad på vad som är egentlig tid skulle han nog mer betrakta den rätlinjiga tiden som en arbetshypotes, en teoretiskt skapad tid som kan vara praktisk att använda sig av men som egentligen inte har så mycket med tiden att göra. Den kalendariska tiden skulle han väl kunna ha lite mer till övers för och blandar man in årstiderna också skulle han kanske säga att det börjar brännas. Ju rumsligare tid desto mer egentlig tid, skulle Heidegger kunna säga.

Tiden är enligt Heidegger ingen enskild storhet isolerad från vårt övriga liv. Inte för ett ögonblick kan man betrakta tiden skild från världen, människan, livet, döden, förfallet eller tillblivelsen. Det som Heidegger har skrivit om tiden är bland det mest svårtillgängliga i hans verk. Men det beror inte på att han krånglar till saker och ting, utan på att han befinner sig just vid utkanten av vad som överhuvudtaget kan sägas. För att förstå denna del av Heideggers tänkande måste man först förstå vad han har i sinnet, vad han har för bild framför sig som han försöker beskriva. Mot uppfattningen av den mest sanna tiden som en linje med en oändlig rad nupunkter som följer efter varandra sätter Heidegger en helt annan bild.

Heidegger aktar sig visserligen för att tala i bilder, han hyser alltid denna oro för att bli banaliserad, men för enkelhetens skull kan man åtminstone tillfälligt tala om en bild eller kanske snarare en viss sinnesstämning som Heidegger utgår ifrån.

Det finns tillfällen då vi är mindre benägna att fråga efter tidens ursprung eller bry oss om vad tid egentligen är. Tillfällen när vi verkligen kan känna alltings närvaro, som om vi befann oss vid alltings källa men ändå inte bryr oss det minsta om att fråga efter alla tings ursprung. Vi tar bara tacksamt emot. Man skulle kunna kalla dessa tillfällen för ett slags efterdyningar till “nära-döden-upplevelser“. Det behöver i och för sig inte ha varit nära döden i bokstavlig mening. Man kan t.ex. ha tagit sig igenom en ovanligt jobbig, sömnlös natt och känna hur livsandarna långsamt återvänder med den uppgående solen. Eller man kan ha festat till det och dragit på sig rejält med dåligt samvete, riktigt gått ner för räkning och nått ett bottenläge som, när man väl kapitulerat och erkänt alltings jävlighet, leder till ett nytt uppvaknande, nya föresatser och en ny värld. Eller man kan bara känna ett plötsligt bråddjup, en tomhetskänsla som faller över en någon sekund och som får ljuset att falla på ett nytt sätt. Eller det kan verkligen handla om egen eller andras död. Folk som mirakulöst klarat sig undan en dödsfälla med livet i behåll kan ofta vittna om hur världen liksom börjar om på nytt för dem, hur tacksamma de är för att bara finnas till. Ur en sådan ny början talar Heidegger om den egentliga tiden. I en sådan känsla av att världen börjar om på nytt för en är det en annan tid än den gamla vanliga rätlinjiga som känns mest relevant. I detta att allting börjar om på nytt ligger också att tiden börjar om på nytt. Fast inte tömd på innehåll, förstås. Tiden, liksom världen runtomkring, återvänder till den pånyttfödde som rumstid, som en helhetsupplevelse av en tid som ges, som en gåva.

Vad skiljer då tidsuppfattningen i en sådan sinnesstämning från den mer vardagliga, antingen jäktade eller bara nyktert konstaterande sinnesstämningen? För det första: jag befinner mig inte i första hand på den utlagda tidsaxeln, vid en given nupunkt på väg att avverka nya nupunkter och bli av med gamla. Jag är själv vid tidens källa, i det skapande ögonblicket: det är här det sker. Jag bryr mig mindre om varför saker och ting finns eftersom jag är tillräckligt uppfylld av att de finns. Det handlar om tiden just som en gåva: tiden är inte, men det ges tid, säger Heidegger. Och: jag är inte i tiden utan jag är i viss mån själv tid, en del av skapandet, eller, som Heidegger säger, kanske för att undvika att hamna i teologin, en del av “tilldragelsen“ (Ereignis). Och detta, menar alltså Heidegger, är en mer sann bild av tiden än den av tiden som en rät linje. Tiden uppstår hela tiden, den tilldrar sig och i tilldragelsen finns en hel värld alltid redan där. Då blir frågan om tidens ursprung plötsligt mindre intressant, då förlorar sig inte tiden borta i en forntida orsak-verkan-kedja eller försvinner in i en anonym framtid, utan då finns allting här, både forntid och framtid. Tiden är det som tilldrar sig och människan är en del av allt detta, en del av alla möjligheter som skapas av det förgångna.

Exakt hur denna egentliga tid är beskaffad är nästintill omöjligt att få en uppfattning om. Vi känner ju bara till den som en viss känsla i en viss stämning. Fast vi behöver heller inte överdriva det mystiska draget i Heideggers egentliga tid. I första hand ska den ses som en kontrast till den rätlinjiga tiden. Den har vissa förtjänster som den rätlinjiga tiden saknar, den rymmer ett visst förhållningssätt till omvärlden som är mer skonsamt och levande. Dels pekar den som sagt bortom den oändliga orsak-verkan-kedjan. Känslan av ny början frigör på sätt och vis tanken från detta tvingande frågande efter varje orsak och man blir mer benägen att bara ta emot. Dels erbjuder detta tidstänkande en möjlighet att s.a.s. vara samtida med forntiden, vilket den rätlinjiga tiden hårdnackat gör motstånd mot. Det som en gång varit är inte längre för alltid passerat, utan lever i viss mån kvar som en möjlighet.

Den linjära tiden som vi tänker oss som något slags underliggande, kosmisk sanning blir, med det här sättet att tänka, lika mycket “påhittad“ som den kalendariska (om inte mer, eftersom den kalendariska åtminstone har sin grund i årets gång). Heidegger säger förstås inte att vi ska överge den linjära tiden, den fyller sin funktion och gör livet mer hanterligt, men man kan t.ex. inte rakt av säga att det förflutna en gång för alla är borta. Det ligger inte längre i andra änden av en tidsaxel utom räckhåll för oss som lever nu, utan det finns en liten, om än avlägsen och diffus, möjlighet att omfatta även det förgångna. Det handlar då heller inte om att flytta sig tillbaka till förgången tid, utan snarare om att se igenom den förgångna tiden och låta dess möjligheter och stämningar komma oss till mötes, detta som delvis ryms i uttrycket “att känna historiens vingslag“.

Tänker man sig in i en stämning av “ny början“, att allting liksom startar om på nytt för en, då kan man bättre förstå Heideggers uttalande om att tiden egentligen inte går, utan att det ges tid. Det är en sinnesstämning där tiden visar sitt rätta ansikte, sin rätta sida som blivit undanträngd ur vårt tänkande och vårt språk till förmån för en neutral och värde-lös tid som bara går och går. Samtidigt ligger det i sakens natur att det här alternativa sättet att se på tiden som Heidegger talar om aldrig kan bli helt begripligt eller tydligt för oss. Han ger vissa ledtrådar och tecknar konturerna av en tidsuppfattning med andra inslag än de vi är vana vid, men det gäller i första hand att förstå vart Heidegger vill komma med sin alternativa tidsuppfattning. Den tid som Heidegger skisserar är mindre frikopplad från oss själva, från det vi har framför ögonen just för tillfället, från sinnesstämningar, från livet överhuvudtaget.

Den rätlinjiga tiden, å sin sida, går i stort sett att fixera: 2014-03-08, 20:50. Med detta har vi uttryckt en tidpunkt som är fullständigt neutral, det kan vara tio i nio den åttonde mars 2014 var som helst på jorden eller i världsrymden, för vem som helst. Och med denna fixering har vi samtidigt uteslutit alla andra tidpunkter både bakåt och framåt i tiden. Det kan bara vara en tidpunkt åt gången. Ja, vi har till och med antytt att exempelvis 805-04-23 befinner sig på större avstånd från vår tidpunkt än 1343-10-23 beroende på att talet 1343 ligger närmare 2014 än 805.

I den tidsuppfattning som Heidegger förespråkar är tiden någonting mycket mer komplext, med trådar kors och tvärs. Heideggers tid går inte att fixera i en sifferkombination, utan är en del av platsen och rummet och händelsen och själva upplevelsen. Och en viss tidpunkt utesluter då inte heller fullständigt en annan, även om det förflutna förstås har en annan karaktär än det pågående.

För Heidegger är den här upplevelsen av tiden också en del av hans engagemang. Man kan aldrig tänka bort världen – eller varat – ur tiden, lika lite som man kan tänka bort människan ur tiden. Den varaglömska som Heidegger identifierar som vår tids största fara finns naturligtvis också med i “tilldragelsen“, i den ständigt nyskapande rumstiden. Samtidigt finns alltså även möjligheterna i tiden på ett annat sätt än i bilden av en stel tidsaxel. Det som hände för exempelvis sjuhundra år sedan är inte nödvändigtvis sjuhundra år iväg. Heidegger talar i “Varat och tiden“ om en återhämtning (Wiederholung) av det förgångna51. Under vissa förutsättningar är det möjligt att komma riktigt nära det förgångna. Fast det handlar då förstås inte om att flytta hela det förgångna tillbaka hit, utan mer om att väva in någon tanke eller någon stämning från det förgångna som man plötsligt får ett förhållande till i sitt eget liv. Bara genom att tiden inte är (enbart) rätlinjig till sin natur är detta möjligt. Det förgångna är inte förlorat och vi kan i viss mån – i en viss stämning, under vissa förutsättningar – uppleva oss som samtida med personer eller händelser eller tankar som ligger hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden.

Ur denna nya bild av tiden kan man också bättre förstå Heideggers syn på språket. Om Heidegger talar om ett språkligt förfall och om ord som under historiens lopp tappat väsentliga förbindelser mellan sig, så ligger alltså detta förlorade språk inte någonstans där borta i en avlägsen forntid, utan själva förlusten finns här och nu, i det ständiga skapandet av tid som sker i tilldragelsen. Det språkliga förfallet är då inte synligt som någonting faktiskt och oåterkalleligt, utan som en visserligen svåråterkallelig men vagt anad möjlighet. I det perspektivet blir det också tydligt hur annorlunda Heideggers guldåldersperspektiv ter sig. Dels är han alltså långt ifrån konsekvent i sitt upphöjande av en forntid, dels handlar det mer om att försöka ta tillvara möjligheter ur det förgångna än att nostalgiskt blicka tillbaka på något som en gång fanns och var mycket bättre.

Överhuvudtaget kommer Heidegger genom denna sin syn på tiden bort från det nostalgiska perspektivet på tillvaron. För den nostalgiskt tillbakablickande är detta att det förgångna är oåterkalleligt borta en del av nostalgin. Det handlar om att trånande befinna sig i ett slags fantasilandskap som nostalgin bygger upp. Att vara där borta, hos det förflutna ¬alltså något helt annat än den starka “nära-döden-upplevelse“ som Heidegger referar till där allt tumlar runt och försvinner och återskapas i förgånget och framtid, tid och rum, värld och dödens tomhet.

Precis som alla andra tillstånd där saker och ting kan erfaras på ett mer sant och avslöjande sätt, så är även den sanna förståelsen av tiden utsatt för en fallande rörelse. Vi faller hela tiden tillbaka till att uppfatta tiden som en rätlinjig tidsaxel och bara umgänget med vår egen dödlighet och inneboende tomhet kan få oss att erfara hur tiden istället ges, hur allting skapas i varje ögonblick och hur vi själva är en del av tilldragelsen. Som enskilda personer kan vi aldrig helt gå upp i någon egentlig tidsuppfattning hur gärna vi än skulle vilja, vi kan bara få en glimt av denna egentliga tid, vi kan bara försöka ställa oss öppna för möjligheten att den finns.

Print Friendly, PDF & Email