Inget väder

Som när man flyger. Då har man kommit bort från det här med vädret. Redan i flygplatsterminalen slutar vädret att finnas. Man går successivt in i flygplans­världens väderlösa värld högt ovanför molnen. Man sitter och tar sitt kaffe latte på ett utomhuscafé fast inomhus, befriad från vädret och alltmer befriad även från den kroppsliga tyngden. Man kan titta runt omkring sig på de andra som liksom en själv blivit en del av en väderoberoende värld, en mer och mer kroppsoberoende värld. Grannen dricker sitt kaffe latte lika stillsamt disciplinerat som man själv. Inte slab­bande och slafsigt som på ett hemtrevligt café med andrahandsmöbler, utan stillsamt, korrekt. Stämningen i flygplansterminalen gör oss skarpa i kanterna, tydliga som på en scen: i händelsernas centrum. Man är varken hemma eller borta. Alla årtal känns gammalmodiga. Det är bara nu, drygt en timme före avgång. Vi är framtidsvarelser, vi hör framtiden till. Tillfälliga besökare i denna rumstempererade avgångshall – långt bortom regn och kyla – ämnade för något mycket större.

Det är en tvingande förberedelse. Det är bara tomma, tidlösa kroppar som kan transformeras till att flyga. Och rumslösa. Allra viktigast är att vi är rums­lösa, annars går det oss illa. Flygbolaget uppmanar oss inte bara att lämna in vårt bagage, utan de vill att vi lämnar hela den här otympliga världen kvar som vi går runt och bär på. Regnvåt asfalt, en smutsig tidning som vinden bläddrar i, kajan utanför fönstret som vrider och vänder på huvudet.  Allt sådant måste vi lämna ifrån oss och förbindelsen därmed skäras av: ett rent snitt. Man måste betänka att själva flygandet är en lek döden. Vi blir upptagna i dödens församling, i tomhetens församling. Själva incheckningen är ett sakrament, en sista smörjelse. Vi som ska med flight BA507 till London är medlemmar i en dödssekt som lugnt och stilla går ombord på planet.  Flygvärdinnorna hälsar oss välkomna ombord på ett sätt som markerar allas vår samhörighet i denna utomjordiska stund. Steg för steg har vi blivit utomjordiska, odödliga. Utan väder, utan kroppar och utan tid. Hur skulle vi kunna dö? Vad skulle kunna skada oss? Vi har krängt av oss den gamla världen med sin gammalmodiga tid och sitt gammal­modiga väder. Vi är fria, lätta och oberoende varelser.

När vi går ner för landning säger kaptenen: det regnar i London och temperaturen ligger runt 19 grader. Detta är det enda som meddelas oss om det land vi har kommit till. Bara detta med vädret. Som om åter­vändandet till vädret var det viktigaste när vi nu slutligen landar. Och det är det också! Vi är de sista överlevande av en folkspillra som just har tagits ner av ett barmhärtigt flygbolag på en flygplats i främmande land. Och vi strömmar ut ur flygplanet med våra lätta kroppar – rakt in i ett uråldrigt regn.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *