Bilen som genom djup snö kommer hem sent på kvällen till grannhuset rymmer en underlig fridfullhet, ett fullständigt omotiverat “Äntligen!”. Omotiverat eftersom ingen längtan efter att grannen skulle komma hem alls har funnits. Jag hade inte ens tänkt på att de hade varit borta! Ändå denna känsla som bara verkar vara knuten till själva bilens hemkomst, inte till grannarna, och kanske egentligen bara till sinnesintrycken av en bil som i mörkret med strålkastarna letar sig hem genom drivor av snö. Dörrarna som slås igen med dämpat ljud. Själva lättnaden som följer verkar ha rotats fram bland barndomens bortglömda snöhemkomster. Gärna med en smula rykande från motorn som fått kämpa lite extra i snön, och den stickande avgasdoften som, också omotiverat, ytterligare spär på själva fridfullheten.

När den andra grannen med sin ljudlösa elbil glider hem genom snön händer något annat, något mer overkligt, på gränsen till hotfullt. En lysande farkost som rör sig utan minsta ansträngning, som bara pressas framåt genom snön av en osynlig kraft. Ingen egentlig skräck inblandad, bara en avvaktande känsla som inte förmår frammana den bensindrivna bilens trygghet, utan mer ger ifrån sig ett neutralt konstaterande: “där kom den farkosten viskande genom snön”.

Sedan blir det förstås något annat om den där bensindrivna bilen som slirande tar sig hemåt visar sig vara på väg hem till mig. Då rymmer detta “Äntligen!” något annat, något mer komplext som är både större och mindre. Ett lite överrumplat “jasså, redan!” kan dyka upp som även det är tudelat: lycka över denna oväntat tidiga hemkomst av någon du önskar allt gott i världen och som uppenbarligen klarat sig undan både krockar och avåkningar på hala vägar – men också: “och jag som inte riktigt har hunnit…” Summan av reaktionerna når inte riktigt fram till den där i luften hängande trygga hemkomstkänslan, snarare ett uppvaknande ur ensamheten till kroppens och tankarnas förberedelse för denna mångbottnade värld som är livet.