Vi speglar varandras ombytlighet, sjön och jag. Idag med den grå decemberhimlens dimmiga blick möter vi varandra, två åldrande ansamlingar av pulserande liv.

Dagarna så korta som de någonsin kan bli. Vem klarar att hålla kvar sin blick, vara sig själv och alltid enkel och snarlik? Vem klarar att tala utan skam, utan stammande, gropigt, slingrande, på avvägar?

Sjön är sig lik. Nu flackar den med blicken. Nu regnar det på ytan – mitt i december! Sjön är ombytlig, bryr sig inte om sin kropp, sina behov eller sin uppenbarelse. Utom räckhåll, nersläckt, men vaken, pratsam, liksom kroppen, känslan: makterna i väntan.