Regnet

Det kan komma över sjön, börja någonstans bakom någon ö, kanske (med själva ursprunget dolt). Vi ser det som ett skarpare mörker som rör sig där ute. Ser att det kommer hitåt.

Men sedan når det liksom aldrig ändra fram till oss, vi som står vid strandkanten och väntar. Tio meter från strandkanten stannar regnet upp, blir stående och kommer inte vidare. Regnar på mer än någonsin, öser ner, men kommer liksom inte vidare. Vi står där och tittar, alldeles torrskodda, med en smattrande regnvägg rakt framför oss.

Har vi själva något med saken att göra? Kan det vara så att vi inte riktigt vill släppa fram regnet hela vägen till oss? Är det våra blickar som hindrar regnet från att komma? Skrämmer vi regnet? Det är svårt att säga.

Regnet har gjort halt, och plötsligt är det vi som är inspärrade! Visserligen hade vi kanske inte tänkt att ge oss ut på sjön just idag, men det står ändå en tydlig vägg i vägen för oss i den riktningen. Vi hade för ett ögonblick räknat med att bli översköljda, men vi dög liksom inte riktigt till det idag. Vi var inte mottagliga, inte riktigt närvarande, kanske?

Print Friendly