Från overkligheten

Arbetet som utförs befinner sig på den andra sidan, i utkanten av en stor åker, bortkopplat från landskapet, verkligare än landskapet. Och jag som sitter på en träbänk ett par hundra meter därifrån och utsätts för slamret och det periodiska tutandet är en del av den bortkopplade verkligheten, mer overklig än verklig.

Kanske det inte är lika givet längre vems verklighet som vinner? Ett par nästan lika entonigt tutande gäss sveper in från sydväst och slår sig ner på den platta sankmarken som skiljer mig från traktorn i skogsbrynet. Jo, ännu en tid ligger rollerna fast: jag är den som inget gör, sittandes på en solnedgångsbänk med ipaden, och personen i traktorn där borta den som i denna sena vårkväll ändå uträttar något, oklart vad.

Sedan den sista solen och traktorn som, just i rättan tid, när det var passande, gav sig av hemåt. Och jag som sitter kvar, utan vett att dra mig hemåt trots att solen i princip försvunnit bakom träden och det kyler på. Jag som framhärdar med min ickesyssla, min opraktiska och nästintill oförlåtliga betraktelse över en vy som är på väg att gå och lägga sig, ett landskap som tydligare och tydligare antyder att det här måste få ett slut, den här figurens knackande på sin ipad leder verkligen ingenstans.

Men det stillnar, kanske en inbjudan att i skymningen liksom kunna komma undan med snart sagt vilka läten som helst, vilka fraser och vanor som helst. En inbjudan till den avvikande, kanske, just som träsmaken och ryggstelheten driver mig upp från bänken, ut ur denna vidgade vy där strålkastarna långt borta från två mötande bilar drar ut horisonten till ett enda långt streck.

Print Friendly