”Mången som fanns det passande – i sitt lugns intresse – att sänka sitt ideal, sina förhoppningar, sina krav på sig själv, blev bittert lurad. Ty det visade sig att denna förnöjsamhet, tvärt emot beräkning, gjorde honom värnlös mot smärta, oförberedd mot olycka, och att han var desto bättre skyddad, ju mer han fordrade av sig själv.”
Veri Similia (1916)

”- att sänka sitt ideal” – det innebär att sänka garden, att sänka beredskapen och inte längre kämpa emot strömmen. Det är kompromissernas väg, den ”förnuftiga” vägen. Vad är det för fel på att bara glida med i vardagen? Varför inte låta sig bedövas av lite underhållning och glömma det här med tomhet och död och brist och jubelångest? Varför inte låta sig invaggas i tron att det är bra som det är? Jovisst, det är inget fel i det. Men, vill Ekelund kanske säga, det ligger en fara och lurar på den som på detta sätt sänker garden och drömmer sig bort. Kanske inte för alla, men åtminstone för ”mången”; Ekelund talar förstås av egen erfarenhet. Man behandlar livet som om det följde förnuftets lagar, som om det till alla delar höll sig till rim och reson och saknade motsägelsefulla drag – men, som Ekelund säger i en annan aforism: ”Livet är en oresonlig historia, där ingen blir så sönderklöst som den, som är naiv nog att fordra – reson”.

Vad är det som kan ha hänt den som blev ”bittert lurad”? Det kan säkert vara ganska obetydliga vardagsupplevelser som av Ekelund uppfattats som allvarliga. ”I upplevelsen gäller vem inte vad”, som Ekelund säger på ett annat ställe. Det kan kanske handla om sårad värdighet, om ett lätt knivhugg i ryggen i ett vanligt samtal? Eller det kan kanske vara en känsla av otillräcklighet som kommit över en? Eller kanske något allvarligare, ett avsked, en anhörigs död?

Så länge man håller fast vid sitt ideal, sin icke-ambition, så länge har man också en direkt förbindelse till tomheten, till intigheten – och är i viss mån osårbar. Vad kan drabba den som redan lever på tomhet? Vad är ett misslyckande för den som redan tagit avstånd från gängse ambitioner? Vilken skada kan en kränkning ge den som i tankarna redan är halvvägs in i det största allvar man kan tänka sig: sin egen död? I detta allvar finns ett slags skydd, en okränkbarhet. ”Och även den människa som alltid kände sig löjlig, alltid led av att aldrig känna sig värdig, har en tillflykt för värdighet: döden” (se 5.3). ”Into this furnace, I ask you now to venture, You whom I cannot betray”, sjunger Leonard Cohen med en lätt ironisk men samtidigt djupt allvarlig anspelning på sitt eget folks, det judiska folkets, öde – där ugnen får vara både livet och ödet. Också Ekelund talar f.ö. på ett ställe om ”den brinnande ugnen” (med en gemensam referens för Ekelund och Cohen i Bibelns ”Daniels bok”, får man förmoda):
”Äkthet är en barnslig och underlig ting – ett ’nådetillstånd’. Den är den brinnande ugnen, och trots allt – svalka” (Concordia animi, 1942).

Det finns ännu en aforism om ambitioner som hör direkt till ”ambitionsaforismerna”. Det är en aforism som får tala för sig själv och som man nästan måste hänga på de båda nämnda för att göra rättvisa åt Ekelunds ambitionstankar. Den bör vara skriven strax efter de bägge andra, nästan som om Ekelund känt sig tvungen att komplettera i synnerhet den sista aforismen, som om han kanske vid en genomläsning kommit på att den kanske blev lite begränsat ”själshygienisk”, att den skulle kunna misstolkas och krävde ett tillägg: ”Vartill döda sina ambitioner? För sitt välbefinnandes skull? För att gå omkring och må bra? Nej, för att skaffa plats i dig; plats för den enda ambition som duger att leva på, sanningens” (Metron,
1918).