”Att livet har vad man kallar ’vardagar’ är en fruktansvärd absurditet. Innan detta begrepp utrotats, satts på museum, har mänskligheten icke rätt att tala om kultur.”
Tyska utsikter (1913)
Aforismen talar om varje dags liv, alla ögonblick vi genomlever, och påstår att detta liv som vi lever skulle kunna vara så mycket mer! Den säger det som barn och tonåringar kan tänka om de vuxnas liv: vad är det för liv, egentligen? Det verkar så fattigt, så innehållslöst! En radikalitet som slipas ner med åren, lager efter lager tills dess att en allmän liknöjdhet återstår, en tillfredsställelse med att överhuvud taget ha en vardag som bara rullar på.
Harry Martinson prövar en liknande hållning i ett kåseri från 1930-talet om det i hans ögon urspårade julfirandet: ”Julhögtiden är för exempel länge så överlastad, att den knappt bär sig själv. Den dignar under sig själv och har sprängt all sin mening”. Martinsons (och Ekelunds) poäng skulle kunna vara att all denna fokusering på högtiden gör att vardagen bara blir en intetsägande transportsträcka: ”Högtidens firande innebär en tyst överenskommelse om att vardagen är ond, sekunda, outhärdlig”. Varken Martinson eller Ekelund vill riktigt gå med på denna tysta överenskommelse om vardagens gråhet. Men man får inte missförstå saken: de har verkligen inget emot vardagar, tvärtom, men de tycks vända sig mot att vi rakt av accepterar och utgår ifrån att våra liv till största delen ska bestå av dagar som bara flyter på, som man bara genomlever i något slags halvdvala.
Att utrota vardagen – det är ett krav som väl i vårt västerländska samhälle möjligen bara hålls vid liv av konstnärer och romantiska rockmusiker (”It’s better to burn out, then to fade away”) – och knappt det. För vad skulle det innebära att sätta denna vardag på museum? Det skulle förmodligen innebära en total förnyelse av inte bara vårt sätt att uttrycka oss, utan av hela vårt sätt att vara.
Fast Ekelund är nog inte, som i det romantiska konstnärsidealet, ute efter att göra varje dag till en sjuhelvetes fest; det är nog inte riktigt ett motto av typen ”It’s better to burn out, then to fade away” som föresvävar Ekelund? Det handlar kanske mer om på vilken nivå man befinner sig i sin vardag: Om man sjunker in i vardaglig dvala eller förmår att uppskatta ”varje dags eld” (Octavio Paz). Den typ av uppskattning av vardagen som Ekelund är ute efter liknar kanske snarare den uppskattning som den som utsatts för dödsfara kan erfara, väl hemma igen i vardagen. Då får vardagen sin rätta belysning – och är strängt taget inte vardag längre eftersom varje stund känns unik. Att hålla en sådan eld vid liv, utan att bli sentimental, utan att stelna i någon religiös pose eller lättköpt Carpe-Diem-tanke, är nog vad Ekelunds ”dag- tänkande” till stor del handlar om.
Men hur kan detta vardagsbegrepp kopplas till kulturbegreppet? Vad menar Ekelund när han påstår att vi inte har rätt att tala om kultur? Det är just här som Ekelund tycks bli riktigt radikal på ett för honom ganska ovanligt sätt. Genom att ge sig på själva begreppet ”vardag” lämnar Ekelund det ”själshygieniska” och kommer istället in på samhälls- och civilisationskritik. Det är en ytterligare fördjupning av radikaliteten i vardagskritiken som samtidigt träffar både de som kallar sig kulturkonsumenter och i ett slag hela vår västerländska kultur. Det som är någonting annat än vardag, det som är förtätade ögonblick, magiska möten etc, har i vårt samhälle förvisats till speciella kulturevenemang. Musikkonserter, poesiuppläsningar, film- och teaterkvällar – där finns det som inte är vardag utan vad vi valt att kalla kultur. Vardagen förutsätts vara tömd på detta, grå och tråkig utan den magiska förtätning som en musikupplevelse kan ge. Och vi har accepterat faktum, vi begär inte mer av vardagen. Vi har nöjt oss med korta ögonblick av kultur i en lång och grå vardag, när vi i stället kunde sträva efter att varje dag blev lika magisk som de där timmarna under en förtätad föreställning.
Och vi ska kalla oss för ett kulturfolk? Vi ska kalla oss civiliserade? Att tolka Ekelunds kritik som civilisationskritik är inte långsökt eftersom han talar just om det som utrotats och satts på museum. Vad är det som utrotats och satts på museum? Forna kulturer. Fjärran kulturer. Vi håller oss med en stor portion självgodhet och tycker att vår kultur är så mycket högre stående än de museala kulturerna – och så består den till största delen av intetsägande vardagar vars förväntade meningslöshet dessutom är inbyggd i systemet! Den som ifrågasätter vardagens vardaglighet betraktas antingen som romantiker eller revolutionär (eller båda). Livet består till största delen av transportsträcka och den som vill ändra på det är helt enkelt inte riktigt vuxen.
Hur sätter man ett begrepp på museum? Vad antyder man med ett sådant krav? Man antyder behovet av en total begreppsförnyelse – och i förlängningen en total språkförnyelse. Så länge vi använder oss av begreppet ”vardag” med en inbyggd icke-förväntan, en inbyggd förväntad meningslöshet, så länge är vi fångna i vardagstänkandet. Där, i språkets utkanter, finns formuleringarna som kan fånga ett mer mänskligt sätt att förhålla sig till vardagen på.
De begrepp vi rör oss med sätter gränserna för oss att som kollektiv tänka och handla. Det är i språket förnyelsen måste äga rum, det är där vardagsrevolutionen måste ta sin början. Inte förrän ett begrepp som ”vardag” utrotats, säger Ekelund, kan vi börja tänka annorlunda – och vara annorlunda.
