”Kunna taga sig själv på allvar – : det är det oundgängliga tvånget och behovet härtill som vi beständigt faller tillbaka på. Därför skall den mörka livssynen heller aldrig förlora sin makt över mänskliga sinnen. Och även den människa som alltid kände sig löjlig, alltid led av att
aldrig känna sig värdig, har en tillflykt för värdighet: döden.”
Lefnadsstämning (1925)
Varför så dyster? Varför se allt i svart? Varför denna fixering vid död och allvar? När man kan vara glad istället! Varför inte se saker och ting från den ljusa sidan? Ta lite mer lättsamt på tillvaron och försöka tillföra lite ljus och glädje istället för all denna dysterhet? Är inte livet tillräckligt dystert i sig självt? Är det inte bättre att försöka skapa lite motvikt till allt elände? Är det inte rentav vår plikt att försöka sprida glädje och munterhet i sociala sammanhang istället för detta överdrivet seriösa upplägg?
Ovanstående frågor bygger på ett dualistiskt perspektiv på tillvaron. Ett antingen-eller- tänkande. Du är antingen glad, spirituell och social – eller dyster, tråkig och asocial. Aldrig både-och. Du måste välja: död eller liv, sorg eller glädje, samvaro eller ensamhet. Och inte nog med det: utifrån det här perspektivet befinner sig var och en i den möjliga valsituationen, med möjlighet att välja antingen det ena eller det andra.
Ekelunds inledande fras är smart: ”Kunna taga sig själv på allvar…”. Det är en positiv användning av ordet allvar som är svår att motsäga. Vem vill inte ta sig själv på allvar – och vem vill i så fall inte åtminstone i det avseendet ”vara allvarlig”? För många är det helt nödvändigt: det är både ett tvång och ett behov. Hur då? Vad är alternativet? Alternativet handlar om social utplåning, om total anonymitet. Att inte ta sig själv på allvar, att inte ta sitt liv på allvar, det innebär att välja den ytliga vägen på flykt bort från mörker och sorg. Och även om en och annan kanske hellre skulle vilja välja att gå upp i mängden, in i anonymiteten, så har de inte alltid de anlag till ytlighet och avtrubbning som är en förutsättning för att lyckas. Återstår alltså allvaret, tvånget att ta sig själv på allvar, behovet att ta sig själv på allvar. En och annan kommer alltid att finnas som är beroende av allvaret för att överleva, som helt enkelt inte klarar att hålla sig till den ständiga munterheten även om de skulle vilja. Det är sörjt för att ”den mörka livssynen”, den som rymmer ett allvar, den som tar livet på allvar, alltid ska hitta nya företrädare bland mänskliga sinnen.
Aforismen kan sägas forma sig till ett försvar för detta allvar, ett försök att förklara dess nödvändighet, dess nytta. Allvaret är den vekes vän. Att en aforism som beskriver detta förhållande över huvud taget behöver skrivas beror på att världen tillhör dualisterna, de som kräver ett ställningstagande: för eller emot glädjen – och världen tillhör glädjedyrkarna, då som nu. Det är ”glad och utåtriktad” som har företräde framför ”sorgsen och inbunden”, då som nu. Och att vara både-och, som väl de flesta egentligen är, ges inte som alternativ. Sorgen tynger den veke och världen utsätter den sorgsne inåtvände, den som tar sig själv och världen på alltför stort allvar, för sitt hån. Varför inte lämna detta allvar? Varför inte komma ut ur din dysterhet? Varför inte ta livet lite mer med en klackspark?
Ekelunds råd tycks bestå i att inte bara hålla fast vid sitt allvar, utan dessutom gå det stora mörkret till mötes. Just i det djupaste mörkret finns den livskraft du behöver för att stå upprätt, där har du ett vapen mot dina vedersakare. ”Little boy lost”, sjunger Dylan, ”he takes himself so seriously”. Den som tar sig själv på alltför stort allvar riskerar att bli utsatt för ett visst hån, direkt eller indirekt. Det är de utåtriktade festmänniskorna som har rätten på sin sida; den som inte hänger med i svängen kan lätt framstå som tafatt och löjlig. Men längst in i detta allvar som är den vekes handikapp finns alltså enligt Ekelund ett vapen: döden.
I det hån som riktas mot den inåtvände, allvarlige finns samtidigt en flykt bort från allt vad död och allvar heter. Och just häri ligger en möjlighet för den allvarlige att gripa ett vapen. Just denna flykt från död och allvar är en svaghet hos den förment ytligare världen. Att möta sin egen död och uppnå en viss förtrogenhet med tanken på sin egen död, ger den allvarlige ett ointagligt försprång gentemot en värld som inte förstår sig på eller vill veta av sorg och död. På din flykt undan en ytlig världs hånfullhet kan du få fatt på den död som bara är din egen, som ingen i världen kan ta ifrån dig och vars allvar den ytliga världen står handfallen inför. In i ödets enkelhet – det är dit Ekelund vill ta oss, eller i alla fall, om min tolkning av den här aforismen är riktig, ville försöka ta sig själv.
