”När man mistat alla ambitioner, går man under – : ifall man icke samtidigt upptäcker för sitt inre öga den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon.”
Veri Similia (1916)
Liksom på den jämnårige författaren Franz Kafka – tre år yngre än Ekelund – utövar paradoxen en speciell lockelse på Ekelund. Fast det är, som Carl-Erik af Geijerstam visar i sin ”Det personliga experimentet”, inte den publikfriande paradoxen i Oscar Wildes stil som Ekelund är ute efter. Det är en mer allvarligt menad och djupare paradox som kommer av ett slags ord- eller tankebrist. Det handlar om tankar som orden inte riktigt räcker till för att uttrycka – och då kan paradoxen komma till hjälp. Paradoxen kan mycket snabbt skicka en tanke ut på djupt vatten, vilket är en tillgång för den som vill uttrycka sig kortfattat. I paradoxen finns en kraft som Ekelund skickligt utnyttjar i sina aforismer. Den ger den korta texten en hastig och omedelbar laddning, som ett slags kortslutning. Den tvingar tanken ut mot sina gränser, att gå utöver sig själv. ”Aforismen – tanken som händelse”, skriver Ekelund. Med hjälp av paradoxen får Ekelund ord och begrepp att börja röra på sig, han startar en händelse, en rörelse där tanken börjar tänka mot sig själv, för att i nästa steg gå utöver sig själv.
Att inte ha någon ambition är också en ambition. En ambition som livnär sig på tomhet, på Intet. Och ingenstans har väl detta bruk av paradoxen drivits så långt som inom den ambitionslösa zenbuddhismen. Hela traditionen kring de s.k. koanerna, de korta tankenötterna som skickar de stackars lärjungarna inom zen rakt ut i tomma intet, bygger ofta just på paradoxen som tankefigur. ”Hur låter ljudet av en enda hands applåder.”; ”Vad var ditt ansikte innan dina föräldrar föddes?”.
Vad innebär det att inte ha någon ambition? Eller att inte ha någon ambition som ambition? Varför skulle det ligga något gudalikt i en sådan brist på ambition? Här får man nog söka sig till en annan av Ekelunds aforismer för att få upp ett spår att följa. I en aforism som börjar med ett citat av Alexander den store – ”Strunt i bagaget!” – slutar Ekelund med: ”Och vad är ställningar, rang och anseende och folks prat och meningar annat än lump. Det är bagage, och sådant är världen full av. De reser genom livet med sitt kära bagage, tror de, ja! Men det är bagaget som är ute och reser – med dem” Vad är slutprodukten för den som har ambitioner om inte bagage? Ambitioner är mål i livet – och mål är i det här sammanhanget för det mesta något som i slutändan blir ett bagage. En vunnen medalj att bära runt halsen, en lön att köpa drömhuset för, en erövrad yrkestitel, ett kändisskap. Risken är att dessa ambitioner, detta uppnådda bagage, fullkomligt tar över och ställer sig i vägen för själva livet och levandet. Bara den som kommer utan bagage, som kastat alla ambitioner åt sidan, förmår att ta till sig livet.
Det är en radikalitet som kan tyckas något överdriven. Vad är det för fel på kompromisser? Ett lagom bagage kan väl inte skada? En och annan ambition kan man väl ha utan att den helt tar över? Nej, livet är kompromisslöst, tycks Ekelund mena. I varje traditionell ambition lurar en fara. Det krävs ett helt annat tänkande, ett kliv över en avgrund till den andra sidan.
Och det är just där som paradoxens kortslutning kommer in i bilden. Ekelunds gudalika ambition är av ett helt annat slag än den traditionella ambitionen. En avgrund skiljer de båda ambitionerna åt. Eller, som i aforismen, en undergång: den som mist sina ambitioner går under – och måste så göra. Undergången är i själva verket en förutsättning för aktiverandet av ”det inre ögat”.
Aforismen beskriver en bana. Från den av ambitioner uppfyllda, strävsamma människan – till klarsynens håglöshet när de ambitioner man haft plötsligt förefaller futtiga, omöjliga att tro på – genom den undergångslika oföretagsamheten när man saknar mål och mening, den totala depressionen som hotar att dra ner en i djupet – och över till den andra sidan där det enkla livet väntar, livet utan bagage, utan strävan, där själva detta att hålla sig lätt och utan bagage, att inte låta sig lockas in i ambitionens värld av jämförelser grannar emellan, vänner emellan, blir till en ambition att leva för, en kraftkälla att ösa ur.
Tittar man på aforismens olika delar är det svårt att inte lägga märke till hur ”det inre ögat” blir den här aforismens ”kontraktion, kraftvila”, den här aforismens ”blåa fält”, den här aforismens ”källa”. Liksom i flera av Ekelunds aforismer innehåller den en mittpunkt med stark dragningskraft, ett stormens öga som i det här fallet dessutom är ett inre öga. Runt detta inre öga byggs aforismen upp, med det insnärjda livets hopplöshet före sig – och den fria rymden som det inre ögat öppnar upp för efter sig.
”— om man inte samtidigt upptäcker —”. Samtidigt, dvs just i undergången. När man tappat alla ambitioner och den rena tristessen breder ut sig. När man inte längre tror på någonting. Det är då man har chansen att upptäcka ambitionslösheten ”för sitt inre öga”.
Ekelunds poäng är inte helt olik den som Ola Magnell sjöng om på 1970-talet i sin ”Nya perspektiv”: ”När du tappat alla fästen och kontakter och blir varse ditt förrödda kapital. När du rusat blint och hamnat på din akter och sörjer dina svikna ideal — Det är då först då som saker börjar hända, och det är då som du kan börja skönja nya perspektiv.” Med Hölderlins ord: ”Wo aber gefahr ist, wächst das Rettende auch” (”Där fara är/ växer det räddande även”). Listan kan göras lång på citat från olika poeter, filosofer och låtskrivare på samma tema. Det de vill säga är att just då, i undergångens stund, när du mist alla ambitioner och är på väg att gå under, det är just då som du kan få syn på något genom ditt inre öga. Och det Ekelund tillför den långa raden av omvändelser, är i detta fallet hans upptäckt kring ambitionen. Han ser att detta tillstånd då alla ambitioner slocknat går att uppfatta som en ny ambition, något att leva för, något att hålla fast vid, en livsväg, en riktning: ”den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon”.
