Orden gled av någonstans på vägen
och dagen blev självgående, lättade
från snön och kom ifatt dig.
I det avseendet fanns du inte mer.
Temporärt friskskriven
fast mer tom än någonsin.
Knappt vid liv, rullande
mellan natt och dag
som en slocknande sol.
Dina ögon på väg in i vinterns förmörkelse.
Här ute på parkeringen
där sorgen söker sin betydelse
vindens rutor pudrade, knaggliga
och synfältets återkomst.
Som en lek med hjärtat, ivägskickat
en krigskall dag, svävande fram
genom decennierna
för att nå dig här
du som bär på det sista ordet
och det första.
