Ofta står det nästan stilla.
Det kan vara att det är för kallt
eller att vi väntar på något gudomligt.
Men granarna, björkarna, hela skogen
har stannat i steget: ingenting händer.

Hur ska jag beskriva tomheten?
Min mors tankar har lämnat mig.
Jag har inte lämnat hennes tankar.
Att inte vara här är obegripligt
därför styckar hon upp oss
och sprider ut oss över avdelningens golv.

En sista gång kommer hon upp ur det mörka vattnet
viskar något om hår, om hängslen, gravar och trätofflor.
Vill verkligen, men trasslar in sig
på vägen mellan tanke och tunga.
Så många sätt att säga rädda mig på.
I denna brutna blick sitter vi sedan båda
förklarade.