Jag bröt loss ett stycke av vårt hus
och skrev på garageuppfarten:
livets moder.

Du fanns djupare ner
på den tiden brann din saga
av nejlikor och apelsindoft.

Du klippte med saxen
genom papprets hud, slog in julen
med sorgens svarta och
livets röda.

Du kunde namnet på oss som levde
med dig i hus gjorda av krita.

Vi nådde djupare ner
på den tiden, skuffade oss fram
i vågskvalpet, blöta
av det bokstavliga framträngandet
genom dig.

Din blick har inte slocknat
men den varierar, pulserar:
här, inte här, här
inte här.

Samtalen med dig tråcklar sin vita tråd
över våra ögon, balsamerar
och döljer varje hemkomst.

Du har blivit ett med världen
sittande runt glömskans bord
iförd fläckiga mjukisbyxor.

I varje ögonblick
skapande en ny berättelse
om vårt vilsna liv.