Luften som släcks
av varje utebliven återkomst.

Din blick som aldrig kommer tillbaka.
Ödlan på den varma stenväggen som aldrig kommer tillbaka.

Vandringen över de nylagda stenplattorna
regnets ögon och sanningskommisionens vittnen
intill din smältande välvilja.

Dina gula gester som ledde oss ut i livet, vrider
loss klänningstyget och undrar vem som nu ska laga alla lampor.

Din sjukhussäng som redan tillhör rösterna
lakanen som en lunga.

Och framtiden som nu finns inne i din lilla mörka mun,
och dina ögon som är öppna, men släckta, tysta.