Det var inte dagarna vi skulle fångas i, lagda i prydliga högar.
Det var ljuset över pannan, sorgen i axlarna och blickarnas vila i luften.

En hälsning bland tusen andra som vrider jorden in i sin bana
nerskriven på min treårskropp.

Allt var förutbestämt, varenda stavelse i dina fingrar väntade på förberedelse
knådande och ny förberedelse.

Vi skulle växa in i detta, bli del av jorden, trodde vi.
Men i den mjuka skuggan över läpparna fanns redan framtidens fågel.

Det är dina smala fötters fotsulor, såren som aldrig ville läka
och vandringen till ljuset nere vid midjan, händernas tråcklande med ängsligheten.

[responsivevoice_button rate=”0.5″ pitch=”1.0″ voice=”Swedish Male” buttontext=”Mekanisk uppläsning”]