På den tiden levde vi i en skörare tid, en som gick att bryta sönder. Du fanns bland oss och la det ena benet över det andra för att röka en cigarett och läsa Femina. 

“Inte här” stod det på skyltarna lite varstans i kvarteret. Vi undrade över det, men visste på sätt och vis vad som saknades.

När våren kom drog en varelse med tidningspapper på fötterna istället för skor genom byn. Ett främmande inslag, som så mycket annat. Vi kände knappt varandra.

En dag måste brytas ner i ljus för att bli hel. Du kunde tända världen med ett öga, och släcka den med båda. Jag fanns i båda, tänd och nersläckt. 

En välriktad spark på en gatlykta, så släcktes den. Längre än så kom vi inte. Det som blev kvar av mörkret var livet, röken i askfatet och dina smala fingrar runt cigaretten.