Kvittrets alla koder på olika våglängder, upprörande, lugnande, efterlängtade! Finns det någon klarhet i detta? En tillräcklig tydlighet som när räddningens formel nedtecknades? Knappast! 

Ändå ett världstak att gömma sig under. Mer som slarvigt skrivna tecken, understrykningar, överstrykningar, ett spretigt grenverk av röster som du kan samla ihop och ingå i.

Tydlighetens avstånd når aldrig fram till världens kvitter. Tvärtom slås dagen sönder av alla dessa försök att spjälka loss, särskilja och formge. Inslängd i sprickan måste du välja ja eller nej. 

Och du faller genom båda. Erkänner din skuld till grenverket och din oförmåga att tvinga världen till tystnad. Bejakar både ögonens förintelse och händernas varsamma gester. 

Då, när verksamhetsplanen tas i bruk, är du fortfarande kvar i spretighetens tanke, kvar under skymningens visslande, samspråkigheten som kattlikt lyssnar till alla delar, och hundlikt tolkar helheten.