När trasten sitter svart och tyst, kikar lite snett nerifrån och inte har något alls för sig: då sker förvandlingen. En annan röst kommer fram som andas stillsammare, mjuk men krävande. 

Mycket återstår. Det räcker inte med att inget veta, man måste glömma också. Det kan vara en skjorta som hängts ut på ett streck och glömts bort eller ett stadsbesök som inte blev av. Då blir det något annat. 

Någon kommer hem sent och undrar om världen finns kvar. Det gör den. Förvandlad till igenkännlighet. Så många löv som fallit under dagen och gömt undan alla namn på städer och platser. 

Träden härutanför är också budbärare som ska bära sin tystnad med sig genom mörkret. Den som ingenting vet kan hjälpa oss att förstå. Vi kan vara glömskans röster som lever vidare inne i språket.