Dagar som står stilla, med katter som vet att upplösas i sin härkomst, med själva fjärran som skäller och skäller långt borta. Just före katastrofen – eller, kanske du tänker, mitt under den.

Om mitt liv är en röst eller ett moln som studsar inne i allas röster, då räknas varje stavelse. Då kan decennier av tysta samtal ge en mjuk linje som letar sig över diskussionernas kulle. 

Det är inte mycket, eller ens begripligt, men likväl en röst som darrande vrider kompassnålen i riktning mot det som vi behöver. Där någonstans, under riktiga ord som blöder, ruvar en viss sorts lättnad.