Ser du en häger är det stor risk att den just då lyfter och på förvånansvärt mäktiga vingar ger sig av nedströms ån, försvinner genom en lucka i ditt medvetande: kutryggig, uråldrig, undvikande. Det är något mänskligt över hägern i all sin icke-skönhet. Lika ful som vi, skulle man kunna säga. Inte smärt och smidig som en svan, inte välbalanserad och skarpsynt som en örn. Bara kantig och bortvänd, med klumpigheten som sitt kännetecken. Precis som vi. Och du fick inte ens med dig detta möte att berätta om från din skogspromenad. Eller: du fick i alla fall med dig frånvaron av häger på den plats nedströms ån där den förmodligen stått en bra stund och känt på kylan och variationerna i det strömmande vattnet, med sina smala vassliknande ben läst av diverse händelser i vattnet.
Och varför skulle du behöva ha något möte med dig hem som var större än detta? Jo, för att den här hjärnan som naturen har gett oss konsumerar distraktion, vill ha berättelser som det går att göra något av, inte luckor med några flaxande spökvingar som du såg eller kanske inte såg. Vi livnär oss på handfasta historier från riktiga möten, ju gruvligare eller härligare eller mer överrumplande, desto bättre. Då framstår en skogspromenad som knappt innehöll ett enda verkligt möte med en enda levande varelse som något tämligen misslyckat.
Ändå kan vi rädda oss undan med: det var skönt att komma ut en stund. Ja, ändå: med en längtan efter ingenting. Det är det underliga med oss människor: trots vår katastrofsökande hjärna längtar vi ständigt efter att göra ingenting, efter att bara ta det lugnt. När det väl är över, när vi väl kommit hem från ett äventyr eller en fest, då känns det riktigt skönt att göra ingenting. En stund.
Jag ringer min nittioåriga pappa och han beklagar sig över att frun lämnat honom ensam hemma och gett honom vad han ironiskt kallar för “ledig tid”. Genast förstår jag att det inte riktigt är vad han önskar sig. Det är en svår konst att vara ledig. Då behöver vi göra som hägern: bara bli stående i tidens ström, känna av den där dödskalla kylan som tiden flätat in tillsammans med andra ljummare och vänligare variationer, med våra knotiga ben bli stående och känna hur det faktiskt strömmar runt benen av olika sorters händelser, olika sorters tid. Tills något utifrån kommer och rubbar hela vår tillvaro.
