När tåget rullar in på stationen i Norrköping och alla står hukade över sina mobiler ser jag plötsligt en kaja som uppmärksamt bläddrar sig igenom lokaltidningen, sida för sida. Tidningen ligger på marken och kajan dansar på varje uppslag för att trycka ner det mot perrongen, sedan synar hon noggrant de båda sidorna, dyker ner med näbben på något ställe och fortsätter sedan till nästa uppslag. Lite slarvig läsning, dock, eftersom hon inte riktigt lyckas med tricket att bara bläddra en sida i taget (antagligen för att sidorna på något sätt fått matrester klistrade på sig, och det är väl dessutom dessa som hon i själva verket är ute efter).

Den spröda papperstidningen håller sig envist kvar i den digitala eran. Den för ett slags flämtande dödskamp där den för länge sedan borde upplösts i en flimrande skärm, men vägrar ge upp. Denna märkliga dagsländeupplevelse som består i en tryckning för en enda dag, med dagens datum, årtal och några notiser som bär med sig just den dagens hela värld och väder och årstid. En sommartidning med rubriken “Sommar i hela landet!” kan hittas i ett uthus en kylig decemberdag – och själva pappret bär med sig ett solblekt heligt skimmer av en sommardag som, såhär i efterhand med snön vinande runt knuten, förvandlats till ett ouppnåeligt idealtillstånd.

Av någon anledning har denna dagsländefascination förföljt mig genom åren. Antagligen för att den på något sätt inte bara håller stånd mot digitaliseringen och skärmupplösningen, utan motsätter sig själva tidens gång, ett fysiskt bevis för att tiden aldrig försvinner utan envist lever kvar i pappersform, med datum, årtal och just de händelserna som hände just vid den tiden. 

Ute på slätten en bit från boningshusen står ett övergivet kokhus, med kopparkittel, räfflad tvättbräda och skorsten. Golvet är helt och hållet täckt av flera lager med utslängda nummer av Stockholmstidningen och Smålandsposten. En närmare undersökning ger vid handen att flertalet exemplar ryms inom tidsperioden från tidigt 40-tal till våren 1947. I Stockholmstidningen från den 27 januari 1947 går att läsa om prins Gustaf Adolf som den 26 januari 1947, tillsammans med prins Bernhard av Nederländerna, omkom i en flygkrasch på Kastrups flygplats i Köpenhamn där alla i planet sägs ha dött. 

Jag krälar vidare på golvet bland tidningarna och alla döda flugor, en och annan förtorkad fladdermus och åtskilliga muslortar när jag plötsligt får syn på en notis i Smålandsposten som beskriver ett drunkningstillbud på själva julafton, den 24 december 1942. En pappa hade gett sig ut på Linnerydsjön för att pilka, men isen bar inte, utan den nioårige sonen blir åsyna vittne till hur pappan förgäves försöker klamra sig upp för en iskant som gång på gång ger vika för pappans tyngd och slutligen dras pappan ner i djupet utan att någon räddning hinner komma till platsen. Notisen är kortfattad och osentimental.

I mitt medvetande blir nu händelsen, genom omnämnandet i tidningen, nästan till ett religiöst vittnesmål. Men inte Isak som ska offras på berget av sin far Abraham, utan fadern själv som lämnar sin kropp som offer framför ögonen på sonen. Kvar finns blicken i sonens julaftonsblick riktad mot den kämpande fadern, och tidningsnotisens 40-talsblick riktad mot mig. En blick som levs och återupprepas dagligen i kokhusets drivor av tidningar, som letar sig genom kokhusets glesa tak rakt ut i årstidsrymden.