Som när någon pekar upp i skyn och man får syn på en rovfågel som högt där uppe cirklar på uppåtvindarna, med alldeles orörliga vingar försvinner allt högre upp. Det finns en inbyggd auktoritet i den rörelsen, ett slags makt som utgår från fågeln högt däruppe. Ljudlöst ska det vara, lägger man till ett ljud förminskas upplevelsen. Och lägger man till en rörelse i form av vingar som rör sig minskar känslan ytterligare.
Det verkar vara det alldeles stillsamma och ljudlösa glidandet genom luften som slår an något hos människan. Även om glidflygningens tjusiga auktoritet också kan, precis som all auktoritet, snabbt förvandlas till något skrämmande. Om de mäktigt cirklande rovfåglarna byts ut mot gamar (som i västernfilmer) händer något drastiskt: auktoriteten finns kvar, själva glidandet runt på orörliga vingar är fortfarande lika storslaget, men känslan växlar omedelbart från frihet och beundran till skräck och oro, och kanske förakt.
Vid den urgamla skeppssättningen Ales stenar på Österlen stöter jag på den lite absurda, men samtidigt intressanta kollisionen mellan en svärmande flock av mänskliga glidflygare med färgglada jättelika skärmar och de tunga, allvarliga, upprättstående stenarna som manar till en andaktsfull stämning. Den lite högtidliga stämningen som råder vid den mäktiga skeppssättningen bryts av genom detta ihärdiga skärmflygande just vid kanten där åsen stupar brant ner mot havet.
Någon vidare glidflygningsauktoritet uppnås dock inte av dessa skärmflygare, eftersom de hela tiden är tvungna att med sina snören och skärmar parera kastvindarna som skapas vid stupet och ofta vinglar ner i gräset som klumpiga skalbaggar. Snarare då att de kan vädja till något slags hjälte- eller modernitetsauktoritet? Det verkar handla mer om att imponera genom att visa en form av dödsförakt inför dessa branta klippväggar som vi andra noga aktar oss att gå alltför nära. Vi är den nya tidens hjältar, vi vågar utmana ödet och med våra färgsprakande nylonskärmar hör vi hemma i precis just den här världen, just nu. Vi andra går där och vankar i den grå världen mellan stenålder, järnålder och 2000-tal och hör som vanligt inte hemma i någon tidsålder alls.
Men kanske det också är just det tidlösa som lockar med rovfåglarnas ryttlande allt högre och högre upp i rymden? Utan ljud, till synes utan rörelse, men också utan tid? De trotsar inte bara tyngdlagen utan tar sig också ut bortom tiden. Brott mot naturlagarna är en enkel formel för att åstadkomma en hisnande känsla hos människan. Den svävande rovfågeln på sin färd mellan olika luftlager har all tid i världen, lugn och mäktig, utan ansträngning, och befinner sig på en gång både i det tidlösa och i det tyngdlösa. Ett trolleri, på sätt och vis, med samma kraftkälla för rovfågeln som för trollkarlen: båda tycks bryta mot naturlagarna och åstadkommer något som inte borde gå att göra.
Glidflygarna vid Ales stenar är i det avseendet lika misslyckade trollkarlar som vi som inte glidflyger. De vill och försöker, men det magiska ögonblicket vill liksom inte infinna sig. Den där lättheten hos skärmflygandet avbryts hela tiden av tumlandet i gräset. Och det är väl just lättheten som både vi och skärmflygarna vill komma åt? Som om vi, med blicken upp mot den ryttlande rovfågeln, fick del av denna rymdens lätthet och tidlöshet och för ett ögonblick själva lättade från marken, blev större än den tid vi lever i, befriade från både rep och klocka.
