1.

Oftast är det världen som är ute och går med oss och inte tvärtom. Det är en besvärande känsla. Tillintetgjord, kan man säga. Bakom flötet. Händerna som håller om den där stången på sin höjd, resten är höljt i dunkel. Ut på scenen som på en torrlagd sjöbotten. Enstaka musslor som ligger och gapar. Drivor av småsten omväxlande med klippblock som står och åmar sig, fullständigt avklädda. Öar och landmärken sveper omkring draperade i dimmor. Det är inte lätt att förstå sig på hur själva handlandet av varor ska gå till. Men man måste börja nånstans.

2.

Det går att plocka på sig benämningar av olika slag, liksom följa skyltarna och släcka den ena produkten efter den andra i mobilen. Till slut har både jag och världen kommit till världs ände. Det är avstjälpningsplatsen, där allt som blvit rätt ska räknas och det som blivit fel ska rättas till. Oftast går det ganska snabbt, men ibland tar luften helt slut.   

3.

Ibland hamnar saker och ting på villovägar och du möts kanske av en klen och långbent metallfågel i ditt eget kvarter, ditflugen från en värld bestående av blänkande, galvaniserad plåt, böjd över en hög med plastsopor. Det är en ganska ynklig varelse, men ändå är det som om den, i all sin avvikelse, fångar hela världens karaktär, ja, som om den står och nynnar på Förenta nationernas egen hymn.

4. 

Någon, i det här fallet du, måste av humanitära skäl vandra de där kilometerna tillbaka genom förorten en tidig morgon för att återbörda varelsen till sin flock. Världen är lite vänligare innan den vaknar och det första ljuset ger liksom tillvaron en liten skjuts. Väl framme vid de ödsliga metallfåglarnas parkeringsplats måste du utföra det där ihopparandet av den ena galvaniserad plåten med den andra. Du måste helt enkelt låta den ena, på det mest utarmande sätt man kan tänka sig, glida in i den andra och, i en akt av oskyddad plåtsex, liksom gripa varsamt och stilla runt den andras höfter med en tyst, lätt skramlande omfamning.