Vad skulle hända om du skulle släppa in en okänd, en svag stackare med ett knippe lupiner på ryggen till ett tänt stearinljus en vindstilla sommarkväll med det vita mörkret skummande i trädgården?

Inget skulle kunna hända, förstås, mer än att jorden där hon gick skulle rämna, en spricka skapas som växte, som slukade inte bara lupinerna utan även drog med sig människan virvlande in i ordmassorna.

För att djupt därinne kanske forma en motrörelse, ett kraxande som av kråkor, en återgång till ett förstadie och en återkomst från andra hållet (eftersom tiden liksom jorden är rund), fortfarande med lupinerna på ryggen, men förminskad, utom räckhåll för den mäktiga rättrådigheten.