Kan någon ännu cykla längs ett hav? Och i så fall: låter det sig beskrivas? Utan att varje ord äts upp på vägen av turism eller antiturism? Jag gör ett försök. Dessutom på en otymplig cykelmodell från förra seklets mitt: trähandtag, lädersadel, ballongdäck, inköpt på Kalmar auktionskammare inklusive pump från 60-talet fastspänd på pakethållaren med dubbla hållare. Redan där börjar skildringen bli baktung. Fast själva havscykelskildringen i sig är kanske numera så omöjlig att en charmig gammal cykel varken gör till eller från? Det handlar liksom inte längre, som en gång för inte så länge sedan, om att bromsa utvecklingen, om att stoppa kvarnarna som mal ner människor till sjukpensionärer, om att förhindra nästa världskrig, utan om att leva över in i nästa andetag, nästa sinnesstämning, nästa årsrapport från FN. Då spelar det mindre roll vilket fortskaffningsmedel man tar sig fram med en ljummen försommarkväll som denna längs det ständigt glittrande undersköna.

Att leva över. Och bara det? Eller: att verkligen leva över. In i nästa stund, in i det ljus som framtiden skickar mot mig när jag kisande gör en avstickare bort från havet, rakt in i den sjunkande kvällssolen omgiven av två överdrivet gula rapsfält. Eller rättare sagt: med cykeln djupt nersjunken i det gula delande detta flödande gula i två halvor, för varje tramptag särande på framtidens rapsfält. Bakom mig, i det fördolda, återställs det gula som om min cykel i själva verket är dragkedjans löpare som drar samman denna enfärgade monokultur till ett enda stycke. Jag både delar och för samman.

Att leva över. Att dela och föra samman. Vi som ingenstans hör hemma, men tycker om skuggan från tallar som faller över knotiga cykelstigar. Med blicken ut mot havets häger som stående på en kobbe följer mig med sitt ena öga, utan att vända sitt huvud mot mig. Med sitt andra öga spanande ner i havsdjupet. Hur ska vi skilja hägern från ett sagodjur? Det behöver vi inte. Det räcker med vår skumpande cykelfärds likhet med denna knotiga fågelkropp. Där har vi en ansats. Glittret i den rullande havsytan som vi båda ser. Om sedan hägern är ett sagodjur har vi ändå fört något samman, något som kommer framtiden tillgodo. Något har rullat in i det förflutna och ändrat händelseförloppet, delat och fört samman.

Var går gränsen? Den flyttar sig. Just nu är livet på den här sidan gränsen, liksom hägern, men saker och ting kan ändras. Hur havet rullar in spelar roll. Eller rättare sagt: genom vem eller vilka som detta något rullar in har betydelse för om livet ska ta gestalt eller bli kvar i det osagda. Det kan räcka med att hägern blir sedd och betraktad och upplevd. Visserligen byter den ständigt plats så sinnet måste vara formbart: nyss på kobben blickande mot norr, nu ett hundratal meter norrut blickande åt söder. Lite tyngd är den dessutom av att bära på all världens olyckor en kväll som denna (därav den krökta ryggen). Det viktiga är ljuset, klarhetens ljus som gör försommargrönskan skarp och havet genomskinligt. Allt samlas in av hägern med sin tvådelade blick: havets undervattensrörelser kring de knotiga benen och min cykling i periferin.

Räkningen måste gå ihop. Hur man räknar, däremot, spelar mindre roll. Det kan handla om antal tramptag vid horisonten, eller havets omärkliga rörelser kring hägerns ben. Vi kan behöva byta plats, hägern och jag, för att räkningen ska gå ihop. Havets relativa kyla spelar också in, den bör man lära känna för att bättre kunna uttala sig om världens tillstånd. Och tankarnas förvirring, hopplösheten som breder ut sig i alla riktningar. Ja, det blir mer smärtsamt så, men det är antagligen nödvändigt. Bara så kan detta sagodjur bli stående i strandkanten, vandra knappt synlig in i våra ögon, ut över havsdjupen och in i våra kroppar, spränga denna stilla försommarkväll i bitar och sedan liksom röra sig bakåt, in i det osagda, korsande gräns efter gräns på väg mot alltings sammanlänkande.